Vi närmar oss första söndagen i advent och det är snart dags att tända det första ljuset. Det är en förväntningarnas tid som nu närmar sig – och en väntans. För oss som är kristna är det omöjligt att inte känna det där pirret inför det stora som ska hända, när kyrkoåret tar sin början och vi än en gång får fira den Gud som steg ner till oss som ett nyfött barn. Men så är det inte för alla kristna här i världen. Ännu i dag, när 2011 går mot sitt slut, förföljs ofattbart många kristna för sin tro. De hotas, misshandlas och dödas. De är den moderna världens martyrer.
I Sverige talas det dock oftast tyst om dem. Inte ens alla kristna uppmärksammar dem. Och så har det varit i många år; kristofobin är så utbredd i Sverige att det till och med finns kristna som fnyser åt, och rentav förnekar, att kristna bröder och systrar förföljs. Och kanske är det så det blir när man under så lång tid haft en statskyrka. Man låter sig invaggas i tron att det är lika lugnt och fridfullt överallt. Och till sist blir man en smula bekväm. Hemmablind, helt enkelt. Kristendomen blir vardagsmat. Det tycks helt enkelt viktigare att måna om andra trosutövare än de kristna – om inte annat för att framstå som mer öppen och vidsynt.

Och i takt med att stora delar av den svenska kristenheten förminskar sin egen tro har det blivit mer eller mindre accepterat att förfölja kristna även i Sverige. För inte länge sen blev en god vän till mig, en präst i Svenska kyrkan, kallad fascist i en Facebookgrupp av den enda anledningen att han är just kristen.
"Kristna kallar jag fascister och har du problem med det så är det ditt problem och inte mitt!" skrev den självbelåtne kristofoben i den Facebookgrupp där min vän var med.
Men att kristofobin blivit så utbredd är sannerligen inte en enskild kristen utövares problem, utan hela samhällets. Vårt samhälle vilar på en kristen grund och när vi sparkar undan den grund vi står på, kan det inte bli annat än fel. Det ser vi inte minst så här års när det drar ihop sig mot skolornas julavslutningar. Alltfler församlingar lägger sig platta för samhällets krav på att få använda kyrkorummet som plats för skolavslutningar utan närvaro av en präst – och framför allt utan att ett enda ord om Gud eller Kristus ska yttras.

I själva verket borde hela Svenska kyrkan stå enad och med en mun förklara att i kyrkan är det Guds ord som är ledorden; passar det inte får skolorna ha sina avslutningar någon annanstans. Religionsfrihet innebär nämligen inte bara att människor har rätt att slippa religionen – utan också att människor har rätt att utöva den. Och när präster inte längre får utöva sin tro i sin egen kyrka har vi kommit till ett brant sluttande plan.
Men det går att ändra färdriktning. Och det är vi kristna som själva måste göra det. För vi blir inte bättre kristna för att vi förnekar vår tro och för att vi förminskar världens kristendomsförföljelse. Bättre kristna blir vi endast genom att räta på ryggen, återta rätten att vara kristen och stolt proklamera tron. Det är något vi bör tänka på nu när det nya kyrkoåret tar sin början.

Bitte Assarmo är debattör
och fri skribent.