Kristofobin är hela samhällets problem

Vi närmar oss första söndagen i advent och det är snart dags att tända det första ljuset. Det är en förväntningarnas tid som nu närmar sig – och en väntans. För oss som är kristna är det omöjligt att inte känna det där pirret inför det stora som ska hända, när kyrkoåret tar sin början och vi än en gång får fira den Gud som steg ner till oss som ett nyfött barn. Men så är det inte för alla kristna här i världen. Ännu i dag, när 2011 går mot sitt slut, förföljs ofattbart många kristna för sin tro. De hotas, misshandlas och dödas. De är den moderna världens martyrer.
I Sverige talas det dock oftast tyst om dem. Inte ens alla kristna uppmärksammar dem. Och så har det varit i många år; kristofobin är så utbredd i Sverige att det till och med finns kristna som fnyser åt, och rentav förnekar, att kristna bröder och systrar förföljs. Och kanske är det så det blir när man under så lång tid haft en statskyrka. Man låter sig invaggas i tron att det är lika lugnt och fridfullt överallt. Och till sist blir man en smula bekväm. Hemmablind, helt enkelt. Kristendomen blir vardagsmat. Det tycks helt enkelt viktigare att måna om andra trosutövare än de kristna – om inte annat för att framstå som mer öppen och vidsynt.