I västvärlden, inklusive det så "upplysta" Sverige, har det varit en svag bevakning av vad kommunismen i Moskva ersattes av. Men nu finns det hopp om att bilden ska klarna, sent omsider.

Man kan tycka att när världens största stat, Sovjetunionen, bröt ihop 1990–91 så borde omvärlden i högsta grad ha intresserat sig för vad kommunismen skulle ersättas av. Inget annat land hade under så lång tid präglats av denna ”vetenskapliga” ideologi – hur skulle de före detta sovjetmedborgarna då kunna frigöra sig från den och samtidigt bygga upp ett människovänligare samhälle?

Västvärldens riktigt stora aktörer, alltså regeringar och storföretag, visade ett visst intresse för det just fallna Sovjetunionen. Dock mest för vilka nya marknader som därmed öppnades. Utan ett privat näringsliv i Ryssland, inget modernt samhälle – det var rimligt tänkt. Men fokuseringen på öst som en affärsmöjlighet var inte bara stor, den blev abnormt stor och därmed skadlig. Bland annat blockerade den säkerhetspolitisk och politisk analys av läget inom Ryssland.

I Sverige ansågs i mitten av 1990-talet säkerhetspolitiken vara så pass oviktig att regeringarna Gorbatjovs och Jeltsins grova falskspel om spionen Stig Bergling (se min föregående krönika) bara nätt och jämnt noterades, varefter man raskt förträngde det hela.   

Genom Kremls beslut 2014 att med elitförband och ombud inta delar av Ukraina har den säkerhetspolitiska analysen fått en comeback, även i Sverige. Men hur är det med kunskapen i Sverige om vad marxism-leninismen (den sovjetiska kommunismens ”finare” namn) har ersatts av? Alltså – vad som har fyllt upp det tomrum som sovjetkommunismen lämnade efter sig. Bevakningen av detta ämne, inte minst medialt, har varit anmärkningsvärt svag.

Vid samma tid som slutakten i Stig Berglings spiondrama ringde en stor "ideologisk väckarklocka" som den svenska politiska eliten inte heller ville lyssna på. I mitten av 1990-talet blev nämligen det nationalistiska ”liberaldemokratiska” partiet LDPR under Vladimir Zjirinovskij landets största. Därmed kunde det dock inte ta över makten, eftersom det bara var aningen större än två konkurrenter. Icke desto mindre, största parti var under ett tag ett parti med Finland i sitt partiemblem och vars ledare hotat både balter och andra folk.

Genom att själv möta och intervjua Vladimir Zjirinovskij på plats i Ryssland fick jag klart för mig att han inte enbart var den tv-clown som många reducerade honom till. Han har ju också visat sig vara ovanligt politiskt långlivad, även om han numera sällan nämns i Sverige. Det tål att påminnas att Zjirinovskij har fått bli vicetalman för det ryska parlamentet, personligen dekorerats av Putin och fått sin grad i ryska armén höjd flera gånger, så att han numera är överste.

Länge har Vladimir Zjirinovskij och andra ryska politiker utgjort stora tankeställare för människorna i Finland och baltstaterna, och därmed även för oss. Men för nutiden och framtiden är det, snarare än en viss person, en nygammal rysk ”konservativ” ideologi/rörelse som vi borde titta på, nämligen eurasianismen, som extremt kort kan beskrivas som en vision om ett Eurasien som "råkar" ledas av Moskva.

Varför vi bör studera denna? Tja, en av rörelsens mest lästa böcker, Geopolitikens grunder, har även blivit en av de mest populära böckerna inom den ryska säkerhetspolitiska eliten. Boken är både författad med hjälp av en rysk general och pekar ut som en nödvändighet för Moskva att militärt kontrollera bland annat Finlands gränser.

Det har sedan flera år funnits böcker och artiklar på engelska och tyska som har tagit sig an visionen om Eurasien, men få mer populärt skrivna böcker. Nu har dock på senare tid två sådana böcker utkommit, varav en på svenska, nämligen: Bengt Jangfeldts Vi och dom. Om Ryssland som idé. För den som vill fördjupa sig finns även Charles Clovers Black Wind, White Snow.