I Guds frälsningsplan spelar Israel en avgörande roll. Det är därför vi hör om Israel på nyheterna varje dag. Det är därför kristendomens och judarnas fiende nummer ett vill utplåna landet och staden Jerusalem. Det har börjat med att man utplånar dem på kartorna, men målet är att utplåningen ska bli verklighet.

Människorna i den palestinska områdena är lika värdefulla som alla som är skapade till Guds avbild. Men ideologin går tvärtemot Guds ord och löften. Faktum är att namnet Palestina, som betyder filisteernas land, är ett efterbibliskt påfund, som myntades av en av senantikens värsta antisemiter, Kejsare Hadrianus. Han skändade templet och gjorde det till ett avgudatempel, och förbjöd till och med judar att vända sig emot Jerusalem i bön.

En palestinsk stat är en mycket modern idé, med bara några tiotal år på nacken och det är tragiskt hur kristna kyrkor, låter politik gå före sanning. Detta gäller Svenska kyrkan som stöder bojkott mot Israel, men struntar i hur människor i verkliga diktaturer har det. Det svenska ekumeniska organet Sveriges kristna råd har också en tydlig antiisraelisk tendens. För även om Israel naturligtvis inte alltid gör rätt – det är en modern demokrati med ett politiskt spel som i alla länder – så är Israel rätt, det vill säga, det är Guds vilja att den moderna staten Israel finns.

Hur kan man veta det? Först har vi alla dessa löften i Gamla testamentet, som är Jesu och apostlarnas Bibel, om att Gud ska låta Israel komma tillbaka till sitt land och åter befolka ödelagda städer. Detta blev verklighet när staten Israel återgrundades 1948.

Jag kan förstå att liberalteologer som frånkänner Gamla testamentet historiskt värde kan förneka löftena, men hur kan de som vill vara bibeltrogna göra det? En sådan linje är den strikt evangelikala, som är så evangelikal att den inte accepterar ens biblisk profetia. Man glömmer då att Jesus och apostlarna själv fullt ut levde i dessa löften. När lärjungarna frågar ”är detta tillfället när du ska upprätta riket åt Israel?” (Apg 1:7), är inte svaret nej på att det ska upprättas, utan nej på att ange tidpunkten. Detta stämmer med att inte ens Människosonen vet när tiden är inne.

I evangelikala sammanhang finns det också starka röster emot den moderna staten Israel. Den mest prestigefyllda är den engelske biskopen och Paulusforskaren N.T. Wright, som har en tydligt anti-israelisk hållning, och som anser att kristna sionister är helt fel ute. Han uttrycker en ersättningsteologi, det vill säga att kyrkan har ersatt Israel. Detta bygger han bland annat på sin läsning av Paulus: ”Vi är omskärelsen, som tillber Gud i Anden” (Fil 3:3), men hans kritiker påpekar att detta ju är bibliskt (5 Mos 30:6) och att Paulus i sin inomjudiska teologiska polemik verkligen menade att judar först och sedan hedningar skulle omvända sig. För mig är det märkligt att inte Rom 11:17–18 betyder mer för biskop Wright: ”förhäv er inte emot grenarna”, det vill säga de israeliska grenar bland vilka vi hedningar av nåd är inympade. Wright och hans efterföljare missar Paulus’ både-ock, judaroch hedningar, och även judarnas förstfödslorätt.

Guds löften till Israel kommer att uppfyllas. För en bibelläsare är det svårt att komma ifrån att upprättandet av landet och återvändandet till Sion, Jerusalem, är en del av denna uppfyllelse. Kristna behöver därför, utan att behöva acceptera övergrepp från israelisk sida, i bön stå tillsammans med det judiska folket. För dess fortlevnad tillhör historiens mirakler, och det gör också tillkomsten av Staten Israel. Och det är svårt för bibelläsaren att komma ifrån att slutet på historien involverar just Landet, Folket och Staden. Så be om fred för Jerusalem, och be med de första kristna: ”Marana tha – Herre, kom!” (1 Kor 16:22).