Ingen är som du, Herre. Du är stor, och stort och mäktigt är ditt namn.
Jeremia 10:6

Världen idag

En man som vågade lägga prestigen åt sidan

Gästkrönika · Publicerad 00:00, 2 mar 2018

Vi satt i ett konferensrum i Köpenhamn dagarna innan Billy Graham skulle flyga upp till Stockholm för att hålla en kampanj. Året var 1978. Han skulle träffa kampanjens pressekreterare, en ung baptistpastor, inte ens 30 år fyllda. Det var jag.

Den svenska pressen kan vara hård och tuff, men jag visste att Billy Graham hade erfarenhet av synnerligen elaka amerikanska medier. Så han hade stor vana av pressen, men förstod han sig på det svenska debattklimatet?

Det var mitt förslag att vi skulle ha den här sittningen. Jag hade många frågetecken kring hur han egentligen tänkt när han stöttat Richard Nixon och den korrumperade vicepresidenten, Spiro Agnew. Jag visste att de här frågorna skulle komma upp och ville vara viss om att Billy Graham var förberedd.

Vi satt en halvdag och manglade alla svåra frågor. Jag antog rollen som den misstänksamme och obarmhärtige journalisten. Billy Grahams medarbetare bleknade inför mina rättframma frågor, men Billy älskade det. Han blev enormt upplivad och gav många goda svar.

Jag försökte få honom att förstå att många av oss hade svårt att förstå hans tidigare hållning i frågan om Vietnamkriget. Han var inte ensam om ensidigheten. En katolsk kardinal hade välsignat bomber som skulle skeppas till Vietnam. Men vi trodde mer om en baptistpastor som Billy Graham. Vi hade imponerats av att han vägrat tala i rasåtskilda möten i Sydafrika, och hans stöd för pastorskollegan Martin Luther King var välkänt.

I stort sett gick mötet i Köpenhamn väldigt bra, men jag kände mig osäker kring frågan om Vietnamkriget. Jag hade magknip inför presskonferensen i Stockholm några dagar senare.

Jag blev väldigt glatt överraskad, närmast chockad, över Billy Grahams sätt att inleda presskonferensen. Han började med att bekänna att han ibland hade förlorat sitt fokus på att vara en ambassadör för Guds rike och i stället agerat som en talesman för USA.

Billy Graham växte enormt i mina ögon vid det där tillfället. Det här var inte en medietränad makthavare som lärt sig att slingra sig ur jobbiga frågor. Det var en man som vågade lägga prestigen åt sidan och som alltid hade Guds rike för ögonen.

Det är inte ovanligt att västerländska kristna blandar samman sin kultur med äkta kristendom. När politiker säger att Gud först och främst är en uppsättning av normer och värderingar så blir många kristna väldigt imponerade – långt ifrån Jesu hållning till fjäskande makthavare: ”Gå och säg till den räven …”

Varför har så många sökare vänt kyrkan ryggen och i stället valt nyandligt flum? Kan det bero på att västerländsk kristenhet har förmedlat en bild av kristendomen som en moralkodex, en uppsättning beteenden och ett allmänt försvar av traditioner? Den sortens kristendom hade fått det jobbigt på Jesu tid. I de präktigas och lyckades ögon befann sig Jesus ofta i dåligt sällskap. Han utmanade religion och förmedlade äkta liv.

Det är inget fel på etik och moral, men om det är den enda bild som sökare har av kristen tro, så har kultur och tradition kvävt livet. Billy Graham gjorde sina misstag, men när allt ställdes på sin spets var det Guds rike som var hans viktigaste prioritet.

Billy Graham gjorde sina misstag, men när allt ställdes på sin spets var det Guds rike som var hans viktigaste prioritet.

Läkare på Irland spjärnar emot beslut om fri abort

Folkomröstning. Många läkare på Irland meddelar nu att de inte tänker utföra aborter och vissa vill inte ens hänvisa kvinnor till andra läkare som kan avbryta en...

Oansvarigt att inte vaccinera mot mässling

Ledare En dödlig sjukdom För ganska precis ett år sedan kom ett larm från vårdcentralen Nötkärnan i Bergsjön. Ett av de första fallen i modern tid av mässling hade...