Det är häpnadsväckande. På ledarplats i DN (7/8) skriver Lisa Magnusson ”att det måste vara upp till varje individ att själv definiera sin könstillhörighet”. Som en ny mänsklig rättighet. Subjektiviteten görs allsmäktig; jag är det jag själv definierar mig som.
Det har blivit vanligt att tala om ”vårt tilldelade kön”, alltså att könstillhörighet är något som andra människor gav oss, inte något vi föddes med. Nu ska vi därför ta makten och definiera oss själva.
När jag föddes tilldelades jag mina namn. Den processen var till stora delar subjektiv. Mina föräldrar valde tre namn – de kunde valt tusen andra och jag är i dag fri att ta nya namn. I min födelseattest nämns, vid sidan om namn, också längd och vikt. Var det något jag tilldelades – som lika gärna kunde angetts med andra värden? Eller var det något som konstaterades om mig?
För det stora flertalet är könstillhörighet inget som tilldelas och inget som man väljer. Det är tvärtom lika verkligt och ofrånkomligt som längd och vikt. Det är något som konstateras, av andra och av mig själv.
Nu påpekar Lisa Magnusson att ett barn av 1 500 nyfödda inte har något biologiskt entydigt kön. Frågan är vilka slutsatser vi ska dra av det?
Vi kan konstatera att det här, liksom på många andra områden, finns både variationer och komplikationer. Utifrån människovärdesprincipen är alla människor värdefulla och ska mötas med respekt och omsorg. Det gäller inte minst den som lider och kämpar med det som är sönder i kropp eller själ.
Men utifrån det faktum att mindre än en promille föds utan entydigt biologiskt kön följer inte att manligt och kvinnligt därför är något subjektivt, flytande och upp till individens val. Det som följer är istället en förpliktelse att hjälpa och stödja dem som lever med en sådan problematik. Verklighetens grundmönster upphävs inte av några få avvikelser.
Människan är en social varelse som påverkas av sin omgivning. Lisa Magnusson konstaterar att ”antalet barn med avvikande könsutveckling ökar”, att ”de som själva upplever att de har fötts i fel kropp [blir] bara fler och fler” och att i Stockholm ”har könsutredningarna fördubblats varje år sedan 2013”. Vad annat är att vänta i en kultur som driver just Lisa Magnussons tes om att själv definiera sin könstillhörighet?!
Hur har denna flykt från verkligheten kunnat drivas så här långt?
Ett svar på kort sikt är införandet av det könsneutrala äktenskapet. Genom att samhället valde att förneka biologiska realiteter och likställa det som inte är lika – den enkönade relationen med man-kvinna-relationen – öppnade man en dörr som inte längre går att stänga. Signalen är stark; biologi spelar ingen roll. Det inre jaget har företräde.
Ett svar på längre sikt har med upplysningshumanismen att göra. När Gud detroniserades satte sig människan på tronen. Människan blev alltings mått. Med utgångspunkt i den individuella människan finns en inbyggd subjektivitet i humanismen.
2000 år av kristen tro byggde på övertygelsen om sanning och en objektiv verklighet utanför jaget. Det är under den sekulära humanismens epok, det sena 1900-talet fram till vår tid, som den postmoderna relativismen brutit igenom. Nu är inte Gud herre över verkligheten; nu regerar det individuella subjektet.