Stor frid har de som älskar din undervisning, inget kan få dem på fall.
Psaltaren 119:165

Världen idag

Den offentliga eliten lever i sin egen trygga värld – som på Per-Albins tid

Gästkrönika · Publicerad 00:00, 28 jul 2020

Det finns en lång tradition i Sverige av att leva på politik. Också de som talar mycket om samhällets orättvisor har lätt att blunda för dessa, när det gäller de egna förmånerna.

Den legendariske statsministern Per-Albin Hansson berättar i en bok som skrevs inför hans 50-årsdag om sina första år i arbetslivet. Som 14-åring fick han sitt första fasta arbete, som alltiallo i en av de första kooperativa butikerna i Malmö. Det var ett hårt och slitsamt jobb, med oreglerad arbetstid. När han slutade fem år senare, 1903, var lönen 55 kronor i månaden. Förmodligen var det vad butiken, som verkade på den öppna marknaden, klarade att betala.

Nästa anställning, på den socialdemokratiska tidningen Arbetet, gav en lön på 75 kronor i månaden, alltså en inte föraktlig löneökning för 18-åringen.

Men det stora steget uppåt kom några månader senare när Per-Albin som nittonåring anställdes inom ett nybildat socialdemokratiskt ungdomsförbund som han själv varit med och startat. Här blev han bland annat medarbetare i den likaledes nystartade tidskriften Fram, en månatlig publikation på fyra sidor. Nu blev lönen hela 125 kronor i månaden, det vill säga mer än dubbelt så mycket betalt som den anställde inom den socialdemokratiska kooperationen. Nu var det inte kunder, som kunde välja att handla någon annanstans, som avgjorde löneutrymmet, det fastställdes av de unga revolutionärerna själva som onekligen såg de privata möjligheterna. Notan fick medlemmarna stå för.

Dessa unga pionjärer skulle så småningom åstadkomma betydande förbättringar för sina medlemmar. Att de arbetade hårt kan inte betvivlas. Men de gick till storms mot orättvisor utan att besväras av samma orättvisor inom den rörelsen de verkade i, där deras egna löner låg skyhögt över till exempel de kooperationsanställdas. Här fanns onekligen en klasskillnad väl jämförbar med det övriga samhällets.

Svenska medborgare är alltså sedan lång tid tillbaka vana vid att utan knot försörja en elit som för deras talan och beslutar om deras angelägenheter. Ett system har utarbetats som garanterar politiker och andra statsanställda goda villkor också i lägen där samhällets resurser sviktar. När den nya riksdagen infördes för 50 år sedan var riktlinjen för arvodet att det skulle motsvara en adjunkts lön. I dag ligger lärarlönen runt 35 000 kronor i månaden, medan grundarvodet för en riksdagsledamot närmar sig 70 000 kronor och ligger ännu högre när olika extraersättningar räknas med.

I Sverige är den av riksdagen fastställda semesterrätten fem veckor per år. Genom överenskommelser med arbetsgivaren har ett antal yrkesgrupper förhandlat fram en ytterligare semestervecka för sina anställda. De statsanställda har varit särskilt framgångsrika. Genom kollektivavtal med arbetsgivaren Staten, företrädd av myndigheten Statens avtalsverk, har dessa en sjunde semestervecka, därtill omfattande andra förmåner, där övriga medborgare betalar notan. Statens avtalsverk förhandlar alltså om sina egna löner och fattar beslut som rimligen borde ligga på riksdagen, den instans som fastställer budget och skatteuttag. Riksdagen har för egen del inrättat en Arvodesnämnd som fastställer deras löner.

Smidigt och enkelt, utan diskussion, lever den offentliga eliten i sin egen trygga värld, precis som på Per-Albins tid.

Men de gick till storms mot orättvisor utan att besväras av samma orättvisor inom den rörelsen de verkade i, där deras egna löner låg skyhögt över till exempel de kooperationsanställdas.

Vikten av ordningar kring det profetiska

Ledare Med anledning av SVT:s Uppdrag gransknings serie om Knutby har en intensiv debatt förts om vilka... torsdag 6/8 00:00

Vilka fallna mantlar ligger i dag på vår egen kontinent?

Ledarkrönika En berättelse från det Gamla testamentet har levt länge i mitt hjärta. En historia om två män – en... torsdag 6/8 00:00
E-tidning
Senaste magasinen