Det bubblar av liv i Full Gospel Harvest Church. Dopkandidaterna ler och skrattar. Det känns som om man är på ett bröllop. Skillnaden är att det inte är bara en person som är vitklädd, utan alla som ska döpas.
– Varför ska ni döpa er? frågar Desta Haregot, som är pastor i församlingen.
En grupp av barn och ungdomar står framför honom. De vuxna sitter lite längre bak. De unga talar ivrigt i mun på varandra.
– Får jag börja! ropar de i kör.
Sedan kommer svaren snabbt och uppriktigt.
– För att Jesus gjorde det!
– För att han led och uppstod till liv för oss!
– För att Jesus har befallt det och för att det symboliserar Jesu död och uppståndelse!
– Det är en del av frälsningen!
Det märks att alla har förstått vad dopet handlar om.
– Vi är noga med att de vet varför man döps. Alla har gått en kurs som spänner över fyra månader för att få tillåtelse att gå dopets väg, poängterar Desta.
Dopkandidaterna går in i vestibulen i den övre salen. Det är hett – temperaturen är över trettio grader. Inte som i Eritrea, men det är ändå varmt i de långa vita dräkterna. Alla tar på sig munskydd innan de går ner till församlingslokalen på bottenvåningen. De bildar ett långt led utanför möteslokalen som påminner om ett luciatåg, men ljuset i de köandes ögon och solens strålar lyser långt starkare än några lucialjus kan göra.
De går in i lokalen och mötet börjar med innerlig lovsång. Sedan är det dags för det alla väntat på. Blickarna vänds mot den portabla dopbassängen, som dagen till ära ska invigas, då eritreaner från hela Stockholm lämnar sitt gamla liv bakom sig för att uppstå med Jesus Kristus.
Dopkandidaterna ska döpas indelade i grupper om äldre barn, ungdomar och vuxna. De som döper dem är barn- och ungdomspastorer och äldste eller diakoner.
Desta inleder. Han talar engelska och tigrinja och blandar vant de båda språken för att så många som möjligt ska förstå. Så sänker sig ett allvar över församlingen. Det bes innerligt för dem som ska döpas.
Först ut är en ung pojke som högtidligt stiger ner i bassängen. Innan han sänks ner säger hela församlingen unisont: ”I Faderns, Sonens och den helige Andes namn”. Det blir tyst och så sjunker den unga, gängliga kroppen ner under vattnet för att snabbt lyftas upp igen.
Då hörs det. Det där härliga rullande ljudet som är så vanligt i Afrika. ”Lollolollolollo”, låter det som. Det är ett glädjens ljud och passar så väl in.
En efter en klättrar de ner i bassängen, en del försiktigt, andra tycks vilja hoppa i av ren lycka. Först när alla är döpta och blivit välsignade av församlingen börjar Desta predika. Därefter kallas de döpta upp på estraden och får var och en ett inplastat diplom som ett tryckt bevis för det nya liv de nu trätt in i.
Fika i parken hägrar sedan. Barnen hoppar glatt i den runda betongpoolen. Kanske vill de göra som äldre syskon och vänner nyss gjort i helt annat syfte?
En lång ung man kommer gående. Han heter Nebiyou Alazar, ler varmt och vill gärna berätta om sin resa.
– Min familj är kristen. Jag var tyvärr stökig när jag var yngre, men med tiden har jag kommit närmare Gud och så lämnade jag det gamla livet.
Han fyller snart 17 år och flydde med sin familj från Eritrea till Sverige. Nu bor de i Jakobsberg utanför Stockholm.
– Jag såg verkligen fram emot att bli döpt i dag. Det känns jätteskönt! Jag känner mig verkligen närmare Gud nu, säger Nebiyou, och sprudlar av något som inte går att dölja: en gudomlig upplevelse av något större än en kyrklig ritual.
Jämnåriga Yuel Ghebretinsae, som kom till Norge som treåring och till Sverige för ett år sedan, vill också berätta om sin dopupplevelse. Han har trott på Jesus så länge han kan minnas men ville ta steget fullt ut och genom dopet visa världen att han valt Jesu väg.
– Jag känner mig frälst! Det är något inuti mig som hänt, säger Yuel leende, innan han vandrar bort mot parken där dopfesten fortsätter.
I ett rum i kyrkolokalens övervåning sitter de yngre ungdomarna som döpts. Alla vill bli intervjuade och berätta om vad Jesus gjort. Två av dem följer med ut i den grönskande parken.
– Det var en mycket speciell upplevelse. Jag kände mig helt full av glädje, sådan lycka jag inte brukar känna varje dag, säger Shemaga Rezene, som snart fyller elva år.
Vännen Abigail Daniel är också tio år. Hennes leende går bokstavligen från öra till öra.
– Det känns så fint! Nu känner jag att Jesus har mig i sina händer. Det känns så tryggt. Jag kan komma till honom som jag är, säger Abigail, och kramar om Shemaga.
Desta står bredvid och myser när han hör flickorna berätta. Han är upprymd och blickar framåt.
– Vi hoppas kunna döpa ett tiotal till längre fram. Alla kunde faktiskt inte vara med i dag, säger han.
Han berättar att många har bett varje dag under pandemin. Församlingsmedlemmarna har vittnat om Jesus och tagit med sig människor till församlingens möten och tipsat om de mötessändningar de haft via internet fem dagar i veckan.
– Det är Guds nåd att så många kommit till tro och vill döpa sig. Människor ser hur vi bryr oss om varandra, säger Desta.
Själv kom han till Sverige 1980, då han flydde från Eritrea som 16-åring. Storebrodern fanns redan i Sverige och blev den som bidrog till att Desta fick en levande tro på Jesus. Familjen tillhörde ortodoxa kyrkan men hade inte en levande gudstro.
Desta upplevde att Gud kallade honom att bli pastor, och han flyttade till USA där han gick en treårig teologisk pingstutbildning. Han blev senare pastor i Södermalmskyrkan i Stockholm, för trettio år sedan, och var med att bygga upp en eritreansk grupp som sedan flyttade till Filadelfia på Rörstrandsgatan.
För fem år sedan upplevde man att församlingen skulle skaffa en egen lokal, och för tre år sedan köpte församlingen företagsbyggnaden i centrala Vällingby. Möteslokalen rymmer cirka 300 personer och det finns en park där familjerna kan fika tillsammans efter gudstjänsterna.
– Vi vill predika ett enkelt, rakt och äkta evangelium. Det är så vi når ut med det glada budskapet, säger Desta, och hastar så vidare till dopfesten där många vill samtala med honom.
Kanske någon ytterligare som snart vill låta döpa sig?