Helena Kerschners [24-årig tjej från Ohio; red anm] berättelse om sin detransition skapade kontrovers förrförra våren. Helena redogjorde i detalj för vad som hade lockat henne att genomgå en könstransition – och hur hon kom ur det hela.

Hon hade känt sig osäker i sin egen kropp och kämpade med en ätstörning. Hon blev mer och mer avskärmad från familj och vänner. Några klick på Google öppnade upp en ny gemenskap som var redo att välkomna och acceptera henne. Hon märkte snart hur hennes ifrågasättande av sin egen könsidentitet fick hennes status att växa ännu mer online. Hon ändrade sitt sätt att klä sig på och började binda brösten, och när hon fyllde 18 år började hon ta höga doser av testosteron.

Under allt detta var det hela tiden samma visa som hon hörde från socialarbetare, psykologer och vänner: att könstransition i slutändan skulle få hennes depression att försvinna. Helena skriver nu att det verkliga resultatet tvärtom blev ”ett ännu större avstånd till att kunna förstå orsakerna som ledde till att jag kände en sådan förtvivlan, rädsla och sorg”.

Vi som föräldrar, hur många av våra barn skulle inte kunna uttrycka samma osäkerhet och kamp som Helena kände? Föreställ dig att ditt barn kände dessa känslor och att det fanns någon där som lovade honom eller henne att en könstransition skulle kunna byta ut den svårhanterliga ensamheten mot tillhörighet. Kan du känna dragningskraften? Våra barn är särskilt sårbara i det här skedet av livet, och vid denna tidpunkt i historien. Vad kan vi då göra?

Frågor om kön och sexualitet förekommer överallt i det sociala universum som dagens tonåringar befinner sig i. Vare sig det är genom sociala medier, undervisning i klassrummet, eller vänners berättelser, så är det en störtflod av samma vanföreställning: ”Själva kärnan i din identitet är din könsidentitet. Och det är du själv som skapar den du vill vara.”

Frågan för kristna föräldrar är inte om vi ska tala utan hur vi talar om transideologin med våra barn. Vi vill här lägga fram tre specifika sätt som föräldrar kan använda sig av för att kontra osunda idéer, som kan försöka forma barnens förståelse av könstillhörighet.

1. Normalisera kampen som hör till att växa upp

Nuvarande könsideologi nästlar sig in i våra barns sinnen genom att utnyttja och förstärka den kamp som de flesta barn upplever under sin uppväxttid (men lyckligtvis så småningom brukar glömma bort).

Som föräldrar kan vi hjälpa våra barn genom att ta varje tecken på ångest, depression, ensamhet och självskadebeteende på allvar. Den här generationen upplever psykisk ohälsa i en oerhört stor omfattning och de behöver vår uppmärksamhet, tid och hjälp – men inte falska löften om att allt deras lidande kommer att försvinna om de bara byter kön.

Våra barn behöver även bli införstådda i att deras upplevelse av osäkerhet, kroppskomplex och sociala tafatthet under tonårstiden är vanligt bland de flesta barn. Föräldrar behöver ofta säga till sina barn: ”Du är inte ensam. Jag minns när jag kände likadant. Det är så här livet är när man är 15 år gammal. Jag kan försäkra dig om att det kommer att bli bättre.”

Dela dina egna känsliga historier med dina barn, om när dina kompisar skrattade åt dig, eller när dina föräldrar hela tiden bråkade, eller när killen du var kär i valde din bästa vän i stället, eller hur du såg dig själv i spegeln och önskade att du såg någon annan.

Vi tenderar att tappa hoppet när vi tror att ett problem aldrig kommer att lösa sig. Det är välkänt att barn och tonåringar har en mer kortsiktig syn på saker än vuxna. Barn behöver därför hjälp för att kunna se att Gud kan göra en väg där det ser ut att inte finnas någon väg.

Slutligen måste våra barn veta att om de upplever könsdysfori, löser detta sig över tiden för de allra flesta människor. Obehaget bleknar. Vi växer till en kroppslig verklighet där vi känner oss hemma som den kvinna eller man vi är. Att ta till pubertetshämmare är som att skjuta av sig foten, bara för att det är jobbigt att träna inför ett lopp.

2. Hylla det manliga och det kvinnliga

Könsideologi (att göra om den mänskliga kroppen för att passa vad någon känner) saknar helt substans. Den haltar. Åtskiljandet av ”kön” från biologin har lett till att vem som helst nu kan ”vara” en man eller en kvinna bara genom att påstå att man är det. Är det en sådan värld vi vill leva i?

Som kristna föräldrar har vi en mycket mer tillfredsställande syn på könstillhörighet. Vår tro sammanfogar kropp och själ i ett integrerat liv. När ”könsidentitet” separerar en person från hans eller hennes kropp, insisterar kristendomen på att din kropp har en betydelse och ett syfte som en integrerad del i hur du avspeglar Gud själv (1 Mos 1:27). Mänsklighetens sexuella (manligt och kvinnligt) biologi är avsiktligt skapad för att göra Guds godhet känd. Vi bör om och om igen understryka denna verklighet för våra barn.

Det finns mycket mer som skulle kunna sägas om detta, men det här är spår som leder oss till ett fantastiskt mysterium: Jesus är vår brudgum och vi är bruden som han älskar. Gud skapade våra kroppar för att ha en djupare mening, biologiskt sett men också teologiskt. När det förstås på rätt sätt, är vår manlighet och kvinnlighet något som visar oss evangeliets hemlighet.

Utifrån denna bakgrund kan vi, på åldersanpassade sätt, väva in Guds tanke med könen i våra vardagliga konversationer. Vi kan till exempel ställa frågor som:

• Hur tycker du att mamma och pappa ser olika ut eller låter på olika sätt? Hur känns de olika, tycker du?

• Vad gillar du med att vara en pojke/flicka?

• Vilka speciella egenskaper ser du hos män och kvinnor och hur kompletterar de varandra?

• Vad kan män och kvinnor göra tillsammans, som de inte skulle kunna göra var för sig?

Dessa enkla konversationer kan öppna dörrar till att hylla skillnader mellan könen, utan att för den skull göra någon antydan om värdering. Vid andra tillfällen ger de ett tillfälle att bemöta de stereotyper som könsbytes-aktivister använder för att indikera att ett barn skulle befinna sig i fel kropp.

När en flicka älskar att klättra i träd och en pojke älskar dans, betyder inte det att flickan måste bli en pojke eller vice versa. Det betyder bara att hon är en flicka som klättrar i träd och han är en pojke som älskar att dansa. Som Nancy Pearcey [amerikansk författare; red anm] säger: ”Förkasta stereotyperna, inte din egen kropp.”

När dina barn närmar sig tonåren, ta då tid att prata med dem om romantiska känslor, giftermål och sex, och barn som ett naturligt resultat av sex. Om du inte gör detta kommer Google, Tiktok, lärare och vänner att ta den ledande rollen när det gäller skapandet av ditt barns uppfattning.

Här är några utvalda förslag på samtalsöppnare:

• Vilka saker uppskattar en tjej hos en kille? Vad får en kille att dras till en tjej?

• När en man och en kvinna gifter sig lovar de att ge sina liv till varandra. Vad säger detta om Guds förbundskärlek till oss? (Se Jes 62:5, Hos 2:19-20 och Upp 19:7.) Hur skiljer sig detta från sättet som många ser på giftermål i dag?

• Preventivmedel har skapat en modern kultur där sex är separerat från – eller till och med satt i motsats till – ett underbart resultat som Gud skapade sex för: nämligen att få barn. I dagens kultur ses ofta en graviditet efter sex som en oväntad överraskning, eller ett ”problem”. Är inte det underligt? Hur kan Bibelns kallelse till att ”vara fruktsamma och föröka er” (1 Mos 1:28) kasta ljus över meningen med att Gud skapade ”man och kvinna” (1 Mos 1:27)?

Att få våra barn (och kanske även oss själva) att djupare tänka igenom dessa saker är så viktigt, därför att dagens könsideologi erbjuder ett alternativt evangelium. Våra barn känner en längtan som alla känner sedan syndafallet – längtan efter återuppståndelse och anknytning. ”Tro och ta emot ett nytt namn, en ny identitet, en ny kropp, en ny och kärleksfull gemenskap.”

Transideologin erbjuder dessa ”goda nyheter” till våra barn, men den kan inte leverera vad den lovar.

3. Väv samman vänlighet med sanning

Ordspråksboken 3:3 kopplar ihop vänlighet med sanning på detta sätt: ”Låt inte godhet och sanning lämna dig.” Det är en relevant koppling att göra i dag, delvis på grund av att Generation Z inte kan ta in sanning på ett bra sätt om den inte är inbäddad i vänlighet. I deras samtal med vänner, betyder medkänsla i allmänhet ovillkorlig bekräftelse: ”Det är du som formar dig själv.”

Empati är den rådande dygden.

Som tonårspappa missade jag (Josh) länge denna poäng. I samtalen med mina barn försökte jag att först säga sanningen och sedan rama in den med lite medkänsla. En ungdomspastor och vän hjälpte mig att förstå att för den här generationen låter sanning inte sann om den inte låter vänlig. Numera har jag lärt mig att börja med vänlighet, följt av hur Guds sanning leder till en ännu djupare medkänsla.

Här är några exempel:

• Studier visar att hos de flesta barn med könsdysfori växer den så småningom bort, men dagens kultur vill påverka barn att permanent bli trans. Är det inte grymt att tvinga in barn i en box de inte kan fly ifrån?

• Jag är ledsen över att höra om din klasskamrats depression. Det är inte lätt. Han behöver människor som kan ta tid till att finna de djupare rötterna till hans kamp, för könstransition brukar inte vara något som förminskar dessa symptom.

• Hur kan vi hjälpa människor som känner sig missnöjda med sitt kön på ett sätt som ger varaktiga fördelar och inte permanent kommer att skada deras kroppar?

• Hur tror du att det känns för en kvinnlig simmare som har tränat hela sitt liv och tagit sig upp på de högsta tävlingsnivåerna, att behöva tävla mot en biologisk man som identifierar sig som kvinna men fortfarande har en manlig kroppsbyggnad?

Jag brukar försöka dela en tydlig tanke och sedan tyst och lugnt ta ett steg tillbaka (tonåringar behöver tid att fundera över saker). Lite senare letar jag efter en ny öppning för att återuppta samtalet eller ställa fler frågor.

Samtidigt som vi som kristna föräldrar bör finna tillfällen att tala med våra barn om genusfrågor, måste vi också känna till vilka andra röster de lyssnar till. Helena Kirschner är bara en av ett ökat antal personer som har avslöjat hur lockande men också aggressiva transförespråkare är på nätet, särskilt gentemot tonåringar.

I en tidigare intervju med Rod Dreher [amerikansk författare och redaktör som bor i Ungern; red anm], tar Kirschner upp att föräldrar ofta ställer många frågor när deras barn vill sova över hos någon kompis. Var ska ni vara? Vem kommer att vara med? Samtidigt kan ett barn sitta i samma rum som en förälder, chatta på internet med en främling som föreslår pubertetsblockerare och könshormoner, och föräldern är helt omedveten om det som händer. Helena väcker frågan: ”Vet du var dina barn är?”

Kanske är det den verkliga anledningen till att vi bör ha regelbundna samtal om genusfrågor med barnen. Det är viktigt att veta vad deras sinnen är fokuserade på, vilka sprickor i deras rustning som gör dem sårbara för genusideologi. Och det positiva är att vi kan ge våra barn en vision för att bli någon vars djupaste identitet ligger rotad i den starka och vackra verkligheten att vi är skapade till Guds avbilder, till man och kvinna.