I en syskonskara på fyra var Janne äldst. Men trots att det skiljde 15 år mellan honom och Henna har de alltid haft en nära relation.
– Åldersskillnaden har aldrig haft någon betydelse. Vi har alltid haft en väldigt speciell relation, speciellt under min tonårstid, berättar Henna Lacabanne.
De gifte båda sig ungefär samtidigt och fick dessutom sina första barn nästan samtidigt, och trots att Janne bodde i USA sedan många år påverkades inte deras starka band.
Men hösten 2013 fick Henna ett samtal hon inte ville ha – hennes bror hade drabbats av leukemi.
– Det var väldigt tufft. Jag hade precis fått mitt första barn och var ju väldigt lycklig över det, och så drabbades vi av denna chock.
Janne behandlades med cellgifter och strålning, men behövde sedan hitta en stamcellsdonator. Henna matchade bäst bland syskonen, och tillsammans med sin man och deras lille son åkte hon till USA våren 2014 för att utföra donationen.
Beslutet att donera stamcellerna var enkelt, konstaterar Henna.
– Utan tvekan. Det var ett självklart beslut. Jag tror att man som anhörig eller närstående till någon som drabbats av cancer önskar att man på något sätt kan hjälpa till. Här fick jag den möjligheten att hjälpa honom att bli frisk igen.
Allt gick bra och 2016 blev han friskförklarad. Därefter levde han ett normalt liv igen, tills i höstas då han plötsligt insjuknade igen.
– Vi fick reda på att det var en väldigt aggressiv cancer som dykt upp och som spred sig väldigt snabbt.
Denna gång var det inte leukemi utan en annan, ovanlig cancerform där läkarna inte ens visste var modertumören satt.
– Det var väldigt psykiskt påfrestande för honom att återigen bli drabbad. För mig var det som att färdas sju år tillbaka i tiden med samma oro och ovisshet.
Efter årsskiftet i år förstod Henna och hennes två andra syskon att Janne gick en väldigt tuff match mot cancern. De bestämde sig då för att resa till USA för att pusha sin bror.
– Vårt syfte var att verkligen pusha honom och ge honom ny kraft och energi, berättar Henna.
Efter många ambassadkontakter och intyg för att få komma in i USA, på grund av corona, så kunde de till slut besöka Janne.
– Det var ett helt fantastiskt möte mellan oss syskon. Vi kunde dela livet, prata, skratta, gråta, minnas och be tillsammans, och prata framtidshopp och tro.
När de reste hem igen efter två veckor var det inte som något avsked, utan mer som ett hopp om att de skulle ses igen. Men bara ett par veckor senare försämrades hans tillstånd snabbt.
– Han blev allt tröttare av de tuffa behandlingarna och började känna att kroppen inte riktigt svarade, samtidigt som cancern spred sig väldigt fort.
Till slut kände Janne att han var för trött, att kroppen inte orkade längre. Att cancern redan hade gått för långt.
Sista dygnet han levde ringde hans fru och sa att Janne väntade på att familjen skulle släppa honom. Henna, hennes syskon och föräldrar fick ringa och uttala orden till honom.
– Vi sade att det var okej, att han har kämpat tillräckligt och att det var dags att flytta hem. Det var väldigt smärtsamt.
Bara en och en halv timme efter samtalet avled Janne och Henna och hennes familj kastades in i ett virrvarr av känslor.
– Det kanske var en form av lättnad över att han inte längre behövde vara sjuk och lida. Det var en så brutal kamp mot slutet, det är inget man önskar någon. Även om man älskar någon djupt vill man inte hålla dem kvar till varje pris, säger Henna.
– Men samtidigt är det en väldigt smärtsam sorg.
De senaste veckorna har varit tunga. Djup sorg, tomhet och saknad gör sig påmind. Men nu, liksom under Jannes sjukdomstid, har tron på Gud burit dem.
– Tron har fått betyda mycket, det är den som bär genom den här sorgen. Den ger ju en tröst och ett hopp om att det inte slutar här, om att vi ska ses igen.
Trots att utgången inte blev som Henna önskade så känner hon en tröst i att hon känt att Gud varit med i hela processen.
– Men det är klart att det är blandade känslor. Så klart kan man också känna att man blir arg då man önskat att det fått sluta på ett annat sätt.
I samband med att cancern drabbade Janne på nytt ville Henna skriva en låt till honom som kunde få honom att fortsätta kämpa. Med hjälp av låtskrivaren Johannes Häger formulerades hennes tankar till låten ”Vinnare”.
– Låten handlar om att fortsätta och inte ge upp, att du aldrig är ensam i din kamp. Vad du än går igenom så finns det någon som är med.
Titeln på låten syftar just till Janne och hans kamp, berättar hon.
– För oss så är han en vinnare, även om slutresultatet blev som det blev. Jag har sett hans dagliga kamp, att varje dag är en vinst. Så kommer jag minnas honom, säger Henna.
Den allra första som fick höra ”Vinnare” var Janne själv, sista dagen på hennes USA-besök.
– Han blev så glad, förvånad och tacksam. Det minnet är så starkt.
Låten släpptes den 16 april, dagen innan hans minnesstund.
– Det är en låt som jag hoppas ska få betyda något för andra som kämpar med olika saker, inte bara fysiska sjukdomar utan kanske psykisk ohälsa eller vad det kan vara.
Jannes sjukdom har svetsat ihop familjen ytterligare och påmint dem om hur skört livet är.
– Man blir påmind om att livet inte är för alltid och hur viktigt det är att ta vara på sina relationer, och att säga de saker man vill ha sagt. Det vill jag skicka med.