Det var en måndagsmorgon i februari 2016 som Anders chef ringde till Helena. Hennes man hade blivit påkörd av en bil och medvetslös förts till sjukhus.
– Jag tog inte riktigt in allvaret, tänkte att det här klarar Anders och sjukvården. Han var ju brandman, så stark och vältränad. Och jag var säker på att Gud skulle hjälpa så han skulle vakna snart, säger Helena Swärd Granath.
Anders opererades och barnen, släktingar och nära vänner kom till sjukhuset. Anders hölls nedsövd och familjen fick frågan om donation. Nästa dag kom beskedet: Anders överlevde inte.
– Vi var på en så bra plats i livet, hade mycket framtidsplaner, vi var aktiva i församlingen och hade många vänner. Det var så ofattbart att Anders inte skulle få leva vidare.
Mitt i det svåra föddes ändå en tacksamhet som sedan dess följt genom allt som hänt.
När olyckan hände var barnen åtta, tio och tolv år.
– Anders var en fantastisk pappa och att barnen miste honom har gjort mig så ont. Samtidigt är jag så tacksam att de var så stora så de har minnen av honom. Att de fick uppleva sin pappa som var trygg och älskade oss, en förebild, säger Helena.
Fortfarande sköljer smärtan över henne i situationer med barnen där Anders skulle ha varit med: födelsedagar, uppvisningar, avslutningar … Helena berättar om det med en värme som vinner över förtvivlan.
– Jag har en stark och lite barnslig tro på Gud, att han kommer att finnas med. Så Gud var väldigt nära när det hände och jag anklagade aldrig honom. Jag var mest helt förvånad över all kärlek och omsorg som vi fick möta. Mitt fokus var att finnas för barnen, andra mötte upp med mat och sådant vi behövde.
– Första stunden jag var ensam gick jag ut och kände att jag måste be ensam. Men innan jag ens öppnade munnen upplevde jag att Gud kom med en så stark kärlek som omslöt mig, det var som att jag hörde Gud säga att Jesus gråter med mig. Jag kände värme och kärlek och att han är också ledsen när det händer saker på jorden, berättar Helena.
Det följde en tid där Helena överraskades av att människor visade praktisk omsorg på många olika sätt. Och i kyrkan fick familjen sitta längst fram så de kunde känna lovsången och bönerna i ryggen. Kompisar ville leka så att barnen fick en normal vardag, och när de sade godnatt pratade de om himlen tillsammans. Helena upplever att allt detta blev som ett beskydd för familjen.
– Men det var tungt och tufft. Jag kunde få panik över en del praktiska saker, men jag kände att vi ska fortsätta leva. Drömmarna vi hade är inte döda. Jag packade bilen för att åka skidor med barnen som vi brukade, medan tårarna rann. Men jag blev också stark när jag såg allt jag klarade av.
Helena pratade, skrev och bloggade om sin sorg och om de små stegen till ett nytt sätt att leva, om hur hoppet och tacksamheten tog plats. En nära vän som bodde i Los Angeles blev till stort stöd.
– Tidsskillnaden var så bra, vi pratade i timmar när mina barn somnat och hennes gått till skolan.
– Det där med sorgeåret man brukar prata om tycker jag vi kan skrota. Det tar olika lång tid, för vi är så olika, säger Helena som till sist började längta efter någon att älska, att gå tillsammans med.
Efter två och ett halvt år mötte Helena kärleken på nytt. Och hon var beredd att se den och ta emot den.
– Jag kände mig hel, mådde bra och kunde tänka tanken ganska snabbt, berättar Helena med glädje.
– När Jakob kom in i bilden kände vi båda att vi hade hittat hem, det känns som om vi är varandras pusselbitar.
Det kan ligga nära till hands att jämföra en ny livskamrat med en tidigare, men det gör inte Helena.
– Det finns inget behov av det. Jakob är en annan person. Det är som att det kommit en ny säsong i livet.
Att de båda hittat varandra beskriver Helena som ett mirakel.
– Vi är så tacksamma över det. Vi känner båda som att vi hittat något vi inte visste att vi sökte efter.
Paret gifte sig i maj 2020, med bara familjen omkring sig eftersom pandemin tagit fart. Just nu bor familjen i Falun och har även utökats med en hund.
Helena konstaterar att sorgen efter Anders är livslång, och att det är viktigt för barnen att hon och Anders föräldrar och syskon hjälps åt att lägga ett pussel om vem deras pappa var när han var i deras ålder. Hur han resonerade och vad han gjorde, på vilket sätt de är lika honom.
– Jag är så tacksam att vi alla har så fin relation med dem. De säger att Jakob är ett bönesvar även för dem, för de har bett att deras barnbarn ska få en fadersgestalt.
Nu har Helena en ny och trygg tro på framtiden. Hon är inte rädd för sådant som skulle kunna hända.
– Gud kommer att ta hand om den. Han är med i nästa vecka, nästa år. Det står i Guds ord att vi inte ska bekymra oss för morgondagen, och jag tänker att vi måste tala till oss själva om att det finns hopp, säger Helena som ofta lutar sig mot orden i Jeremia 29:11.
Hon tror att det viktiga för den som sörjer är att prata och bearbeta, att uttrycka sorgen, men också att påminna sig att det kommer bli bättre, att det finns en framtid och ett hopp.