– Varför är jag Downs syndrom? frågade Benjamin sina föräldrar flera gånger när han gick i grundskolan.

Pappa Geir såg på sin son och förklarade att det var ett mysterium.

– Downs syndrom är något du har, inte något du är. Du är ju Benjamin, svarade han.

– Jag kände mig lite annorlunda. Av och till märker jag fortfarande att folk tittar på mig. Det tycker jag är lite konstigt, så då vänder jag mig om och går vidare, säger Benjamin, 19 år.

Han sitter i vardagsrummet hemma i Kongsberg i Norge med sina föräldrar, Geir Øystein Anderson och Åse Tveiten Andersen. De hoppas att deras historia kan vara till hjälp för andra föräldrar och familjer.

Varje år föds i snitt 70–80 barn i Norge och drygt 100 i Sverige med Downs syndrom. Enligt norska folkhälsoinstitutet har antalet sjunkit i och med ökat erbjudande om screening i graviditeten.

– Många tänker nog att det är en kris att få ett barn med Downs syndrom, men för oss har det blivit ett uttryck för Guds godhet till oss. Benjamin var en gåva och en lotterivinst, säger Åse.

Benjamin ler, skrattar och blir lite generad på samma gång.

– Namnet Benjamin betyder ”lyckans son”, vi tyckte att det var ett fint namn och passade som en positiv bekännelse på gåvan vi hade fått, säger Åse.

Benjamin är nummer fyra i en syskonskara på sex, och kom till världen en vårdag 2002.

– Det var en barnmorska i tjänst som själv hade ett barn med Downs syndrom, och det var hon som berättade för oss att vi hade fått en extra fin pojke, förklarar Åse.

Varken hon eller Geir var förberedda på att få ett barn med funktionsvariation.

– Åse behövde några timmar på sig att låta det sjunka in, och jag behövde några dagar. Det var många tankar om vad framtiden skulle föra med sig, säger han.

Föräldrarna beskriver det som att de ”öppnade dörren till källaren, tittade ner, och låste den igen”.

– Därifrån gick det bara uppåt. Väldigt få av de besvärligheter vi såg för oss i början blev av. Vi ville inte slösa bort tiden på det som kändes svårt, utan vara i nuet, säger Geir.

Många med Downs syndrom föds även med andra sjukdomar, som hjärtfel eller nedsatt syn och hörsel. Men Benjamin är och var helt frisk.

– Vi har inte upplevt hur det är att ha sjuka barn, bara friska barn. Downs syndrom är inte en sjukdom, bara en variation i att vara människa, säger Benjamins pappa.

På väggen bakom honom hänger parets bröllopsfoto och babybilderna av alla barnen: Frida, Marte, Filip, Benjamin, Miriam och Sunniva. Även om flera av dem har flyttat ut, träffar de varandra ofta. Benjamin och de två yngsta bor fortfarande hemma.

– Vi har en nära relation till varandra och gör många olika saker tillsammans. Vi brukar vara utomhus, spela frisbeegolf och ha jättekul, säger han.

Dit syskonen gick följde Benjamin med. När han började gå till ungdomssamlingar i den lokala församlingen kände de flesta redan hans äldre syskon.

– Det var väldigt roligt att vara där och sjunga lovsånger om Gud. Det är bra att ha Gud med sig hela tiden, berättar Benjamin.

Han trivs bra i rollen som lillebror och storebror. Föräldrarna tror att det har varit väldigt positivt för 19-åringen att vara en del av en stor syskonskara.

– Att få barn med speciella behov betyder inte att det är familjens nya mittpunkt. För oss har en god gemenskap och tid med alla barnen varit viktigt, säger Geir.

Frida, den äldsta i syskonskaran, var sju år när Benjamin föddes.

– Du föddes dagen före min födelsedag, och jag minns att det var väldigt festligt att få en lillebror i födelsedagspresent, säger hon och tittar på sin bror.

Under uppväxten fick hon då och då frågor om varför Benjamin var annorlunda. Han kunde ropa högt på henne under skolföreställningar eller sjunga sånger medan han gick längs vägen.

– Vi har alltid pratat om Downs syndrom på ett väldigt naturligt sätt i familjen. Det är en alldeles vanlig del av vardagen. Men jag minns att det var trist när någon på skolan tyckte att det var konstigt att Benjamin hade Downs syndrom, berättar hon.

Det slutade med att Benjamin, som då var fyra år, fick komma på besök till Fridas klass.

– Han gick runt och tecknade, pladdrade och pratade i ett kör. Under besöket vann han till och med de tuffaste pojkarnas hjärtan, säger hon och skrattar.

Väldigt ofta glömmer Frida bort att hennes bror har Downs syndrom.

– Han är bara min bror, och jag blir lika irriterad på honom som jag blir på de andra syskonen, säger hon och vänder sig mot sin lillebror:

– Jag är stolt över dig, Benjamin. Genom att ha en bror som dig har jag fått ett hjärta för människor med extra behov och jämlikhet. Det engagemanget hade jag inte haft om det inte hade varit för dig, säger hon.

Det är mycket skratt och varma blickar i vardagsrummet. Familjen Andersen är vana vid att prata mycket med varandra och sätta ord på det mesta. Har någon en dålig dag upptäcker Benjamin det fort.

– Benjamin är väldigt duktig på att sätta ord på det han känner. Varje dag får jag höra att han älskar mig och att jag är världens bästa pappa, säger Geir.

– Oavsett vad det är till middag säger han: ”Det är det bästa jag vet.” Vi känner oss lyckliga som har honom, tillägger Åse.

De senaste 19 åren har varit en resa för familjen. Tron på Jesus har varit väldigt viktig.

– Vi har alltid varit kristna, men livet med Benjamin har lärt oss att Gud inte är beroende av vår styrka, utan väldigt klar över våra svagheter och inte rädd för dem. Åren har visat oss att Guds kraft och styrka strömmar genom alla svagheter, och det som är svagt i världen utvalde han, säger Åse.