Jag sitter i amningsrummet i kyrkan bredvid min vän, som också nyligen fått barn. Min son är två veckor gammal och jag känner som om jag har dragit högsta vinsten på ett lyckohjul samtidigt som jag har fått en handskriven lapp i handen med en omöjlig ekvation att lösa. I hörnet av lappen står det: ”Lös uppgiften, din tid börjar nu.”

Så lycklig, så tacksam, men också så sårbar och full av frågor och känslor som virvlar som löv i luften och aldrig tycks vilja lägga sig. Vi pratar om hur söta barnen är, vilken storlek på kläderna de har, hur lyckliga vi är. Men så händer det fantastiska. Vi gläntar också lite försiktigt på dörren till det där svåra, nämner det sårbara, lyssnar på de där motstridiga känslorna och pustar ut.