Hej, Cassandra! Jag kan förstå er längtan efter barn och att det är oerhört tärande när det inte händer något. Jag förstår också att det går åt mycket energi att gång på gång hoppas och sedan bli besviken.

Min fundering är först och främst vad det är som din man skulle behöva ge utryck för? Vad exakt är det han inte orkar? Varför vill han ge upp? Är det pendlingen mellan hopp och förtvivlan som han inte orkar med längre?