”Palestinierna önskar utplåna Israel som stat, vill helt krossa Israel. Detta är helt riktigt – och det är en målsättning vi bör stödja” (min kursivering).
På nytt konfronterad med sitt uttalande från 1971 (se VID 19/5) hade Carl-Henric Grenholm två val: Han kunde antingen reservationslöst ha tagit avstånd från sina ord, eller välja att försöka tysta kritiker genom anklagelser om förtal.
Det var det faktum att Grenholm valde den andra vägen – och med hjälp av ett fall av uppenbar osanning angrep publicisten Johan Westerholm – som jag reagerade mot.
Dock är det hedervärt att Grenholm till slut (se VID 1/6) skriver att det var ”ytterst olämpligt att över huvud taget använda orden utplåna Israel och krossa Israel”. Det inger alltid respekt när en människa ångrar sig. Vem har inte någon gång syndat i skrift?
Mina ord om en härva av lögner, hat och extremism syftar på Broderskapsrörelsens samt flera Uppsalateologers, däribland Grenholms, delaktighet i en femtioårig historia av Israelfientlighet.
Idéhistorikern Henrik Bachner visar i sin doktorsavhandling Återkomsten att Grenholms ovan citerade skrivning inte var några förflugna olycksord. I Återkomsten framhålls bland annat att Grenholm och Sigbert Axelson ”argumenterade intensivt för det legitima och berättigade i … kommuniststaternas officiella antisionistiska kampanjer”. Deras agitation innebar ”ett långtgående försvar för grov antisemitisk propaganda” (sidan 294).
Bachner skriver vidare att Grenholms och Axelsons partitagande för palestinierna inte kan ”förklara det extrema … ställningstagande” – det vill säga utplåning av en demokratisk och internationellt erkänd stat – ”som förbehölls Israel. Denna position kan endast förklaras med det faktum att Israel var just en judisk stat” (Bachner, sidan 323).
Carl-Henric Grenholm har flerfaldigt, och på ett teoretiskt genomtänkt och ideologiskt konsekvent sätt, uttalat stöd till så kallade befrielserörelsers revolutionära våld. Detta sker bland annat i den tidstypiska pamfletten Kristen vänster (1969).
Grenholm skriver i sin replik (1/6) att han ”aldrig någonsin försvarat det samhällssystem som finns i Kina” – och anklagar mig för att fara med osanning. Låt oss gå till källorna!
I tidningen Fredsmissionären (nummer 3/1975) står följande föredragsreferat att läsa: ”Det finns en stor risk att man inte kan uppnå ett humant samhälle med våld, men det finns … exempel på motsatsen, hävdade Grenholm och hänvisade till Kina och Kuba.” Mitt under kulturrevolutionens våldsorgier och förnedringsriter utmålades Maos Kina med andra ord som ett människovärdigt(!), om än inte fullkomligt, samhälle.
Våldsbudskapet kom regelbundet till uttryck hos de kristna 68:orna på 1970-talet (se min kolumn i Bulletin 31/5). I en recension av Frantz Fanons antikoloniala verk Jordens fördömda i tidningen Broderskap (nummer 3/1970) står att läsa att Fanon tills vidare har bevisat att icke-våld är otillräckligt i kampen för tredje världens befrielse. Vem är skribenten? Han heter Carl-Henric Grenholm.
Grenholms oförskämda anklagelser mot mig om förtal saknar, som framgått, varje form av grund. Vi har nu hans egna ord om hur ”ytterst olämpligt” han uttalade sig om Israel 1971. Historiens sanningar låter sig inte revideras av hot.