Nästa år, 2017, är det 500 år sedan Martin Luther spikade upp sina 95 teser på porten till slottskyrkan i Wittenberg. Det blev startskottet på reformationen och den protestantiska kyrkans födelse. Svenska kyrkan planerar att fira reformationsåret 2017 med olika arrangemang – teologifestival i Uppsala, ett extra digert program på bokmässan i Göteborg, och så vidare.
Ironiskt nog befinner sig vår kyrka i dag i en mycket svår kris till följd av teologisk splittring och avslöjanden om ekonomiska oegentligheter. Flera tongivande röster menar nu att det krävs en ny reformation. Teologen och prästen Annika Borg argumenterade den 1 juni i en debattartikel i Expressen för att Svenska kyrkan är i behov av en ny ledning och i senaste numret av Kyrkans tidning hävdade Biskop emeritus Björn Fjärstedt detsamma. Fjärstedt uppmanade sin kyrka att återvända till källorna, till rötterna: att börja om, reformera.
Martin Luther drevs av en helig vrede. Han längtade efter en kyrka som var äkta och ursprunglig, en kyrka som förkunnade Ordet, rent och oförfalskat, en kyrka som levde nära sitt folk, ett prästerskap som tjänade sin församling, som levde för Gud och som intresserade sig för andliga värden, snarare än för världsliga.
Reformationen var en reaktion på en kyrka som förflyttat sig allt längre från den äkta och ursprungliga kristna tron, en kyrka som intresserade sig mer för värdslig rikedom och makt än för andliga ting, en kyrka som gått vilse och glömt sitt uppdrag att frälsa alla människor och vara jordens salt. Martin Luther var arg och besviken på påvedömets teologiska irrläror och ekonomiska utsvävningar, på klyftorna mellan prästerskap och vanligt folk. Därför spikade han upp sina teser.
Min besvikelse på den kyrka som jag betraktar som min är mycket stor. Självsvåldigt sätter sig dess ledning över både Bekännelseskrifterna och skatteverkets regler. Varken det andliga eller det världsliga regementets regler tycks vara giltiga för Svenska kyrkans ledning. Det är mycket illa.
Svenska kyrkan är inte vilken klubb eller organisation som helst: Hon är en gemenskap av troende, av män och kvinnor som bekänner sig till tron på den uppståndne Kristus, vår Herre och frälsare som dött för våra synder så att vi får leva. Under några decennier har Svenska kyrkan förändrats i en olycklig riktning, från att vara en gemenskap av bekännande kristna till en klubb av mer allmän andlig karaktär som mest verkar intressera sig för miljö- och migrationsfrågor. Naturligtvis ska vår kyrka vara aktiv i samhället och i samhällsdebatten. Naturligtvis ska vi som kristna alltid ta ställning för de svaga och behövande, de hemlösa, hungrande och utsatta: men vårt engagemang ska, bör, och måste alltid ske med utgångspunkt i vår kristna tro och övertygelse. Vi är ingen välgörenhetsorganisation. Vi är först och främst en kyrka – och det är med utgångspunkt i detta vi också engagerar oss världens utsatta.
Många med mig är besvikna. Många har, i anslutning till diskussionen om det nya handboksförslaget, i besvikelse över att Svenska kyrkans ledning vägrar att ta ställning för de kristna som förföljs och dödas i Syrien, i anslutning till avslöjandena om kyrkans ekonomiska vidlyftigheter, begärt utträde ur svenska kyrkan. Jag vill uppmana er att inte göra det. Svenska kyrkan är vår kyrka. Vi måste stanna kvar och kräva reformation: En återgång till källorna, till rötterna, till det äkta och sanna. Vi kan inte lämna vår kyrka i händerna på en liten elit som inte vill henne väl.