Det gläder mig att Daniel Alm står för en traditionell äktenskapssyn. Men man gör ju inte det om man samtidigt accepterar livsstilar som är obibliska.

Att utmåla Daniel som liberal har aldrig varit mitt syfte. Men ingen rök utan eld.

Debatten började ju med några formuleringar av Alm, jag citerar: ”I en sådan process blir svaret självklart ja om frågan är ifall homosexuella kan vara medlemmar och aktiva i en pingstförsamling. Själva läggningen och identiteten bör aldrig vara en fråga för den diskussionen.” 

Kanske var formuleringen ett olycksfall i arbetet, men i sammanhanget medlemskap framstår det som att Alm bejakar att homosexuella är medlemmar och aktiva, men att gränsen sätts vid att vara pastor. Det är också naivt att acceptera ”själva läggning och identiteten” – då har man accepterat dessa ”läggningar” (homo-, bi- och annan sexualitet), som samtliga är oförenliga med biblisk syn på kön och sexualitet.

Att då säga att ”vi står för äktenskapet” blir en halv sanning eftersom man inte vill diskutera det människor faktiskt brottas med. Förtvivlade föräldrar och mor- och farföräldrar berättar hur unga i deras närhet leds in på en väg som är klart emot Guds ord.

Men församlingen tiger och ges inte den vägledning som behövs. På sin höjd får de luddiga besked som Daniel Alm fortfarande levererar i denna debatt.

Daniel vill göra detta till en futtig tävlan om ”att framstå som mest biblisk”. Men frågan är mycket större, kanske den globalt mest kyrkoskiljande under vår livstid. För hbtq-frågan berör frågor från hur vi ser på skapelsen till hur vi ser på frälsningen.

Är det våra små samfunds- och mediastrategier som ska avgöra hur vi agerar som Kristi kropp i denna brytningstid eller ska vi ödmjuka oss under Guds mäktiga hand och under hans eviga Ord.

Då krävs det svåra att tala sanning i kärlek. Sanningen finns i Ordet; kärleken kan vi få genom den helige Ande (Rom 5:5). Om den svenska kristenheten går den bibliska vägen kan dessa brytningstider bli segertider.