Stor frid har de som älskar din undervisning, inget kan få dem på fall.
Psaltaren 119:165

Världen idag

Pingsts omorientering rustar oss bättre för ett Knutby 2.0

Pingst 2020 är en mycket annorlunda rörelse än Pingst 2004. Sedan dess har rörelsen gjort sin hemläxa av kursändring och nystart på många områden, och de som nu kritiserar Pingst utifrån bilden 2004 behöver också göra den läxan, skriver Emil Gillsberg.

Debatt · Publicerad 00:00, 7 jul 2020

Återigen ställs den svenska pingströrelsen inför en debatt om Knutby, denna följetong som följt rörelsen i 16 år och orsakat så mycket smärta och så många fördomar.

Några av de fördomar som upprepas i debatten är de att Pingst skulle vara särskilt anti-intellektuellt, att vi inte reflekterar och att vi saknar förmåga eller vilja att se fel hos oss själva. Debattörer spelar nu på de fördomarna. Självrannsakan och reflektion saknas, slår de tvärsäkert fast.

Men Knutby var inte den enda katastrof som drabbade rörelsen kring millennieskiftet. En uppslitande debatt om samfundsbildning hade plågat rörelsen under många år innan Pingst FFS bildades 2001.

Vid sidan av Knutby påverkades rörelsen starkt under den här tiden av Stockholm Karisma Centers fall. Från att ha varit en församling som många inspirerades av, till att brottas med svåra ekonomiska problem, tveksamma insamlingskampanjer och till slut konkurs. Därtill fanns andra skandaler, konflikter och kriser.

Det är lätt insett att allt detta sargade rörelsen. Att behovet av en kursändring och nystart var angeläget.

Det var alltså inte enbart Knutby som föranledde en rannsakan och självkritik. Det fanns fler kriser att bearbeta. Självklart gjordes inte precis allt rätt – men när Anna Lindman kräver att pingströrelsen ska ställa sig vid skampålen är det djupt orättvist och kontraproduktivt. Skam är inte en konstruktiv kraft till förändring. Skam vill människan bara fly och gömma sig från.

Men Pingst valde inte att gömma sig i skam. Pingst valde, hur ofta motsatsen än upprepas, att faktiskt gå in i en period av nyorientering, självrannsakan och reflektion. Åren efter 2004 arrangerades en rad föreståndar- och ledardagar.

Predikantveckan och andra nationella samlingar, viktiga ton- och riktningsgivare, lades ner 2009 för att i stället utmana pastorerna genom pastorsakademin, en treårig intensiv och djuplodande fortbildning med fokus på teologi, ledarskap och personlig andlig utveckling. Vi fick göra personlighetstest och se våra svagheter och styrkor, inse vårt beroende av andra i vårt ledarskap. Vi delades in i små grupper där vi kom varandra nära. Brottades och konfronterades med oss själva.

Lärdomarna togs med in i nätverket Pingst Pastor, en gemenskap som förutsätter, inte bara att vara kallad av Gud och bekräftad av en församling, utan också överlåtelse till gemenskap, insyn och korrigering av andra kollegor. Andra initiativ har tagits för ideella ledare: Pingst Ledarutveckling genomfördes åren efter pastorsakademin, och utvecklades till konferenserna Pingst Ledare.

Så, när Anna Lindman intervjuar Daniel Alm och i efterhand berättar hur hon har en agenda där hon vill få honom att ”reflektera” över karismatikens roll, så borde det vara uppbenbart för var och en att hon närmar sig fel fråga från fel premisser. Hon vill få Alm att uttrycka att karismatiken är bekymret, men frustreras av att inte få de svar som kan klippas till två minuter där pingstledaren kritiserar pingst-teologi.

Men tänk om det inte är en journalist med uppenbart negativ hållning till karismatik som är den bästa domaren av vilken reflektion som är den rätta? Tänk om den reflektion som Pingst gjort de senaste 15–20 åren är en riktig reflektion? Tänk om den omorientering Pingst gjort rustar oss bättre om ett Knutby 2.0 uppstår – trots att Uppdrag gransknings redaktion inte var delaktiga i den?

Om sekter uppstår även i sammanhang som inte tror på Bibeln och även i sammanhang utan pentekostal karismatik så måste analysen av vilka skyddsfaktorer som behövs vara djupare än fördomarnas go-to-faktorer.

Pingst har de senaste decennierna gjort den hemläxan, och vi har lärt oss mycket. Pingst 2020 är en mycket annorlunda rörelse än Pingst 2004. De som nu kritiserar Pingst utifrån en bild som i bästa fall var aktuell 2004, behöver också göra den läxan.

Om nu målsättningen inte stannar vid att någon ska skämmas, utan också sträcker sig till en ambition att skydda människor från framtida sekter.

Men Pingst valde inte att gömma sig i skam. Pingst valde, hur ofta motsatsen än upprepas, att faktiskt gå in i en period av nyorientering, självrannsakan och reflektion.

Vikten av ordningar kring det profetiska

Ledare Med anledning av SVT:s Uppdrag gransknings serie om Knutby har en intensiv debatt förts om vilka... torsdag 6/8 00:00

Vilka fallna mantlar ligger i dag på vår egen kontinent?

Ledarkrönika En berättelse från det Gamla testamentet har levt länge i mitt hjärta. En historia om två män – en... torsdag 6/8 00:00

Sol-Britt och Bengt Sundberg

Diamantbröllop. Den 6 augusti 1960 lovade Sol-Britt och Bengt Sundberg att älska varandra i nöd och lust. 60 år...