Både PMU och EFK har godtagit Svenska Missionsrådets (SMR:s) skrivning om att svensk mission kan inkludera information om laglig abort i de länder där abort är lagligt men osäkra aborter ändå förekommer. Detta är djupt problematiskt på flera sätt.
För det första är det ett avsteg från den kristna människosynen. Varje abort dödar en liten människa skapad till Guds avbild. SMR:s policyskrivning berör inte detta och kan därför tolkas som ett indirekt bejakande av en abortliberal hållning. Det är en mycket rimlig slutsats av skrivningen. Därför åligger det SMR att påvisa hur en sådan policy är förenlig med att varje abort avslutar ett människoliv.
Överfört på en situation där någon önskar döda en född människa blir SMR:s policy minst sagt grotesk: ”Om du nu ändå har bestämt dig för att döda denna person, måste jag informera dig om att du säkrast gör det på följande sätt …” Om man anser att exemplet inte är tillämpbart på SMR:s policy kring abort, har man därmed erkänt att det ofödda barnet inte är en fullvärdig (om än inte fullt utvecklad) människa. SMR är oss svaret skyldig. Fram till dess har vi all rationell rätt att tolka SMR:s policy i abortliberal riktning.
För det andra är SMR:s policy allt för grovkornig för att vara tillämplig för missionärer som befinner sig i ett sådant land där osäkra aborter förekommer trots att det är lagligt. Moçambique är ett sådant land. Då kvinnor som gjort abort ofta stigmatiseras är det vanligt med osäkra aborter som sker ”i hemlighet” och inte på sjukhus. Sådana aborter är avsevärt osäkrare för kvinnan. Men gör hon aborten på sjukhuset ökar risken att hon blir stigmatiserad i sin egen by. Då utfryses hon och anses oren. En för kvinnan säker abort innebär således andra risker för kvinnan än vad en osäker abort utgör.
Även en abortliberal missionär (en motsägelse i termer, men ändå) skulle kunna finna det olämpligt att ge någon som helst information till en sådan kvinna – hon kan riskera att ge henne en uppmuntran till något som leder till att hon blir stigmatiserad. Bör SMR peka med hela handen i relation till en sådan situation?
Dessutom kan information om att säkra aborter kan bli utförda på sjukhuset leda till att en kvinna som ännu inte bestämt sig, gör abort. Kanske kvinnan tvekar därför att hon vet att den ”hemliga” aborten i byn är riskfylld för henne. En välmenande missionärs information kan då leda till barnets död. Är det verkligen SMR:s uppfattning att en sådan information alltid bör ges? Här finns minst sagt snåriga situationer, oavsett om missionären själv finner det moraliskt acceptabelt att ge en sådan information eller ej. SMR:s policy är helt otillräcklig och skapar långt fler frågor än den besvarar.
För det tredje tycks motivet bakom SMR:s policy inte vara att ge någon sådan vägledning till missionärer. Vi har alla skäl att tro att det i stället handlar om Sida-pengar. Man vill ha ett policydokument som visar att svensk kristen mission inte står för ”abortmotstånd”. Att då skriva att man är villig att ge information om abort där abort ändå är lagligt, skickar ”rätt” signal till svenska staten och minimerar risken att de välbehövliga Sida-pengarna stryps.
För detta syfte tycks man alltså villig att kompromissa med övertygelsen att små ofödda barn också är skapade till Guds avbild. Jesu ord om avguden Mammon (pengar) blir då skrämmande relevant: ”Ni kan inte tjäna både Gud och Mammon”. Inte ens SMR klarar det. SMR tycks här ha valt Mammon. Och PMU och EFK ställer sig med SMR på samma sida. Är det rätt? Är det bibliskt? Är det vad pingstvänner och EFK-are vill?