Denna bönekrönika ska handla om vardagsbön, med även några glimtar från min egen vardagsbön. Med vardagsbön menar jag det vardagliga samtalet med Gud, den där ständiga dialogen uppåt som man knappt tänker på i termer av bön. Den bara finns där.

Det finns en risk när man undervisar om bön – eller skriver många krönikor om bön – att bön blir något så oerhört stort och omfattande att det nästan blir ogreppbart för många. Hebreiska gudsnamn som ska proklameras i bestämda ordningar, sju samhällspelare som ska bes igenom, och så vidare. Puh!