”Vi tror ock på den helige Ande.” Ock på. Vi konstaterar det lite så där efter ett tag. Det var ju det där med den helige Ande också, honom tror vi på också. I vart fall så länge han håller sig lugn och stilla och nöjer sig med att dyka upp efter en stund … i trosbekännelsen. För något stök och sådan där överandlighet vill vi inte ha.
Hur blev det så här?
Det är egentligen ganska märkligt att förhållandevis många kristna är så rädda för den helige Ande. Ja, man skulle kanske inte gå så långt som att säga att man är rädd, men bekväm med Andens yttringar, det är man inte. ”Nej, men förstår du, jag är inte så’n. Jag är lite mer praktiskt lagd”, kanske någon säger. Det måste höra till ett av de mer komiska argumenten mot att erfara mer av den helige Ande.
När apostlarna i Apostlagärningarna kapitel 6 insåg att de lade för mycket tid på praktiska arbetsuppgifter, så att förkunnandet och bönen blev lidande, ja, då utvalde man sju mer praktiskt lagda män som var ”fyllda av Ande och vishet”. Det var nämligen kriteriet för det praktiska arbetet – att man var fylld av Anden!
När jag har uppfyllts av Anden har det skett på en mångfald av sätt. Ibland har det kanske varit lite stökigt, men det har aldrig varit skrämmande. Jag har skrattat och jag har gråtit, fallit i golvet och liksom ”flugit” i luften. Jag har skakat och jag har legat som fastnaglad vid golvet. Jag har känt mig upprymd och jag har bävat. Ibland var det knappt förnimbart men ändock en närvaro, och andra gånger så kraftfullt att hela atmosfären tycktes mättad av honom.
När profetia har uttalats, kunskapens ord förmedlats eller helande ägt rum har jag upplevt och blivit berörd. Genomgående har mina sinnen registrerat och Andens verkningar har varit kännbara.
Men efteråt är det ju inte själva gåvorna eller upplevelsen som sådan som är det stora. Det är snarare att jag blivit berörd av honom. Att Gud själv var där. Gud har bjudit mig in i en personlig relation med sig själv.
Relation. Det där utbytet två parter emellan där det ges och tas emot. När min fru ger mig en kram så reagerar min kropp och jag njuter av välbehaget som beröringen ger. Men när omfamningen är över så är det inte kramen jag tänker på utan min fru som uttryckt sin kärlek gentemot mig.
Men ett förhållande där denna typ av kärleksförklaring – där jag får erfara, uppleva och känna mig älskad – aldrig äger rum är ett ganska märkligt förhållande, ja, till och med osunt.
Vad innebär då detta? Anden är inte ett kristet tillvalspaket, noga utvalt för oss som är lite mer emotionellt lagda. Anden är Gud. En person i den treenige Gudomen som önskar relation med dig och mig. Anden både förklarar, uppenbarar, för in en djupare förståelse av och är själv Gud. Att ställa sig avsides och tvekande inför honom och hans närvaro i mitt liv är alltså i själva verket att aktivt förvägra mig själv och Gud en djup och sund relation!
Löftet om den helige Andes gåva är för ”var och en”, står det. Gud har inga favoriter i detta avseende utan önskar slösa sin överflödande kärlek på alla som tror. Det handlar inte om manifestationerna eller känslorna, men det handlar om honom!
Skriften slår fast att Anden längtar svartsjukt efter oss. Min bön för Guds församling i Sverige är att vi tillsammans skulle gensvara med samma intensitet.