Ni har hört hur det är sagt, ”sluta se människor som frälsningsobjekt”, men jag säger er …  Ja, nästan så kände jag för att skriva. Och det gjorde jag visst. Jag vet inte hur många gånger jag har hört uppmaningar i predikningar, samtal och kristen press om att vi måste sluta att se människor som frälsningsobjekt. Sociala medier med sitt skrå av proffstyckare har accelererat frekvensen av denna uppmaning.

Jag förstår vad man initialt vill komma åt, även om jag nog ärligt alltid tyckt att uppmaningen skavt en smula. Jag sympatiserar självklart med intentionen: att se människor på individplan, högt älskade och önskade med personligt värde givet från Gud. Att inte sträcka sig ut till vår nästa som ett projekt eller låta människor endast existera i vårt medvetande som en siffra i statistiken.

Alla människor bör och har rätt till att kunna spegla sig i Guds ovillkorliga kärlek hos den som menar sig följa Jesus, alldeles oavsett om de väljer att bejaka eller förkasta. Allt det är givet.

Men jag hävdar att problemet man en gång tyckte sig nödgad att stävja genom sina uppmaningar knappast är vad vi behöver kämpa med i svensk kristenhet i dag. Vi behöver tvärtom på allvar påminna oss om våra medmänniskor som frälsningsobjekt – allt annat vore kärlekslöst!

Och medan du försöker hosta ur kaffet du just satte i vrångstrupen så ber jag om att få förklara mig.

I en tid då allt fler tycks vilja tona ner och förbigå att människor håller på att gå evigt förlorade, i en tid då förkunnelsen om ett tydligt hopp och löftet om himlen som en konkret plats och evighetstillvaro blir allt mer sällsynt – då är det snarare det omvända som behöver lyftas igen.

Jag tror att alltför många i våra kyrkor låtit uppmaningen smyga sig in som en blöt filt över vår passion att dela vår tro vidare. Människor runt omkring oss är alla frälsningsobjekt i absolut betydelse. Alla har syndat och gått miste om härligheten från Gud. Syndens lön är döden – total separation från Gud. Ingen räddning finns hos oss själva. Inget löfte om en paradisisk tillvaro bortom döden per automatik vare sig på grund av födelseplats, familjeband eller prestation.

Men Guds gåva är evigt liv i Kristus Jesus! Detta är och förblir fundamentalt i vår tro, och jag tror att det är just dessa basics vi behöver påminna oss om.

Herren är subjektet – den som handlar, som räddar och befriar från både synd och skuld, som frikänner i domen och frälser från evig undergång såväl som till evig frid tillsammans med honom. Människan är objektet för denna frälsning – den som tar emot. Men Jesus har lagt i våra händer att förvalta och räcka denna gåva vidare till vår värld.  

Jag tror att det i dag finns en överhängande risk att vi tonat ner människors behov att såväl höra om sitt behov av frälsning som att ges tillfälle att ta emot. Vi bygger relationer och bjuder in till verksamheter.

Men om vi helt förtränger, medvetet eller omedvetet, att alla vi möter dagligen faktiskt är i behov av räddning, så får det drastiska konsekvenser. Det som började med en uppmaning om att inte kärlekslöst objektifiera människor leder i slutändan till att vi kärlekslöst utelämnar vår nästa att ta platsen som subjekt. Ett frälsningssökande utan hopp.

Min bön för svensk kristenhet i dag är att vi alla ska börja älska våra medmänniskor på allvar som Jesus gör och att vi ska bli påminda om att alla i sanning är objekt för hans frälsning. Då kommer vi också att börja be för och väldigt naturligt dela vårt hopp om frälsning närhelst vi får möjlighet.