Profeten Elia. Efter konfrontationen med Baals profeter, då Guds eld föll, finner vi honom i en helt annan situation: Elia är isolerad, rädd och gömmer sig i en grotta. Mordhoten från det dåtida kungaparet Ahab och Isebel, i kombination med en intensiv period av tjänst, gör att Elia hamnar i det vi i dag närmast skulle beskriva som en utmattningsdepression.

En eld, en storm och en jordbävning sveper förbi grottan, men Herren var inte i någon av dem. Men sedan kommer en stilla vind. I en engelsk översättning står det ”a gentle whisper”, en stilla viskning.  

Elia går ut ur grottan och ställer sig på klippan. Och där – i en stilla viskning – börjar Herren tala till honom, vilket leder till att Elia gör en comeback i sin kallelse.

Jag har inga likheter med Elia annat än att jag i perioder hamnat i olika ”grottor”. Min första grotta uppstod en kort tid efter att jag blivit kristen och hade flyttat för att gå på lärarprogrammet i Örebro.

Mycket hade hänt i mitt liv på kort tid och jag visste inte riktigt vart jag var på väg, och kanske inte heller vem jag var. Jag hade hamnat i desorienteringens grotta. Vem var jag nu, som kristen? Vad var Guds plan för mitt liv? När tankarna snurrade som mest skickade en vän ett sms till mig med texten:

”Jag är väldigt glad att du flyttade till vår stad. Du är en stor tillgång för hela staden.”

Den senare delen av sms:et kan ha varit århundradets överdrift, men likväl gav det mig den nödvändiga uppmuntran jag just då behövde, och jag upplevde i detta en Herrens viskning: ”Ge inte upp, Marcus! Fortsätt framåt!” Frågetecknen rätades efter hand ut till utropstecken och jag upplevde hur Herren började tala till mig i mitt studentrum om kallelse och framtiden.

Om jag snabbspolar till några år senare hamnade jag i en annan sorts grotta: utmattningens grotta. Efter en lång, intensiv period av tjänst med mycket resande och predikande i många länder var jag fysiskt och psykiskt slutkörd. Det var så till den grad att jag trodde att jag aldrig mer skulle kunna stå i offentlig tjänst.

En dag besöker jag en gudstjänst i en kyrka i Huskvarna (där jag tänkte att jag bara var på tillfälligt besök). Under lovsången ser jag en bild för mitt inre: Jag ser mig själv hålla i mina händer klot av eld, som jag sedan kastar åt olika håll. Jag tycker att bilden är märklig och tänker spontant att det var min överlivliga fantasi som spelat mig ett spratt.

I samma stund kommer en kille fram till mig, helt ovetande om bilden jag sett, och ber högt denna bön: ”Tack att du lägger ner klot av eld i Marcus händer.”

Eld är i Bibeln en bild på Guds andes närvaro, och jag upplevde detta som en Herrens viskning kring min kallelse: ”Du kommer att komma ut även ur denna grotta, och det finns en ny tid för dig.”

Har du någon gång hamnat i en grotta? Kanske det är ensamhetens grotta. Kanske tvivlets grotta, som lägger sig som en mörk filt över dina tankar. Eller kanske är det som för Elia, depressionens och utmattningens grotta.

Oavsett tror jag att Herren i dag vill tala till dig. Men troligen inte i en eldskrift på väggen eller en storm. I stället kommer han i den stilla viskningen. En viskning som kanske kommer genom en medmänniskas uppmuntrande sms, en inre bild, ett bibelord eller en tanke.

Hör du viskningen? Han kallar dig vid namn, ut ur din grotta, och säger: ”Mitt barn, ge inte upp. Låt dig fyllas med hopp och ge det hoppet vidare!”