Han står "mitt i myllan" på gården där han föddes för 55 år sedan. Då var det en arrendegård som ägdes av Västerås stift och som brukades sedan lång tid av hans föräldrar och farföräldrar. Sen dess har Bengt-Ove Andersson köpt loss gården av stiftet och driver även moderns föräldragård. För honom var det nästan som en kallelse in i en livsstil. Han växte upp med naturen, med ansvarskänslan för både växter och djur. Han trodde 1979, när han tog över gården, att det skulle gå att försörja sig på den. Han var en stolt bonde med grisar och kalvar och spannmålsodling. Pappan avrådde visserligen ekonomistudenten, men kallelsen var för stark.
Snart försvann både grisar och ungdjuren. Lant-brukaren Bengt-Ove fick göra som de andra. Jobba på Volvo eller i industrin samtidigt. Bengt-Ove valde ett litet träindustriföretag där han fortfarande jobbar deltid. Men det var lantbrukare som gällde. Han engagerade sig i LRF, som fortfarande på 70-80-talet var en bondefolkrörelse. Men lönsamheten räckte inte till en huvudinkomst. Ändå höll jorden och naturkärleken honom kvar vid gården.
1992 lade Bengt-Ove till en ny binäring för sin privatekonomi. Han läste engelska vid universitetet och blev certifierad översättare, främst av facklitteratur. Bra för andra lantbrukare och bra som extra inkomst. Det är i den historien som Bengt-Ove Andersson med ett hjärta som "heltidsbonde" står och blickar ut över fälten. Där kommer alla frågorna om kallelsen, förvaltarskapet och framtiden. Sin Gudstro och uppdraget att förvalta "den jord vi ärvde" fick han med sig från föräldrarna. I dag är det en mogen ideologi för honom.
– Jag tror att det är nyttigt för en kristen att vara lantbrukare, säger han. Vi får lära oss handgripligt både lagen om sådd och skörd och bli påminda om hur lite vi ofta själva kan påverka. Men visst känns det märkligt med både tro och nåd när man ibland får blicka ut över missväxt och skörd som ruttnar i regnet.
2011 ser ut att bli ett någorlunda hyggligt år för Bengt-Oves gårdar. 56 millimeter ovälkommet regn häromdan på en mogen skörd får honom att känna tacksamhet över att ha flera inkomstkällor. Men han är inte blåögd. Han vet vad hans eget arbetsansvar innebär, samtidigt som han säger att det knappast är självklart att alltid få se perfekta förhållanden.
Det myckna regnandet blir inte ett dystert klimathot bland alla andra klimatlarm för Bengt-Ove.
– Ett sunt bondförnuft ger också en sund skepsis mot många överdrivna larm, säger han. Men han understryker ändå sitt starka miljöintresse och betonar igen synen på att lantbrukare är en förvaltare av Guds skapelse.
– För mig är det viktigt att slå vakt om kulturlandskapet, säger han, när han bland annat berättar om sitt engagemang mot motorvägsbyggen genom bördig åkermark.
Han tror mycket starkt att jorden kommer att behövas i framtiden.
– Vi har aldrig sett nöd, säger han, och talar om framtida men realistiska risker för farsoter och snabba smittspridningar både bland växter och djur. Ehecbakterier, galna kosjukor och annat ser han som en följd av när vinstintressen hos europeiska livsmedelsjättar går före sunt förnuft. Och vad händer när konstgödningen inte finns tillgänglig längre, undrar han retoriskt.
Trenden från 80/90-talet att plantera skog där fäderna röjde för matproduktion menar han har stannat upp. EU-stödet har varit en förutsättning för överlevnad för många lantbrukare, men om det nu alltmer fasas ut får det inte innebära en förskogning av åkerjorden. Han menar att det är viktigt att vi har en basberedskap för ett eget jordbruk i Sverige, Därför måste vi hålla jordarna öppna. Han röstade mot EU när vi folkomröstade. Han är fortfarande kritisk mot de stora summor EU-pengar som hamnar i Polens och Frankrikes storjordbruk. Han tycker inte heller att EU ska lägga sig i hur många vargar det ska löpa omkring i de svenska skogarna. EU är, enligt Bengt-Ove, en koloss på lerfötter som måste komma tillbaka till beslut som bygger på den "närhetsprincip" som fick en majoritet att rösta ja till unionen.
– Att bibehålla jordbruket är en livförsäkring både för individer och för samhället, säger han, men där kommer också tankarna in på vem som vill ta över slitet och engagemanget.
Jordbruket har varit Bengt-Oves egen verksamhet i sitt äktenskap med Susanne. Hon är operationssköterska och starkt engagerad i sjukvårdens etikdebatter.
– Min mor är en klassisk bondhustru, berättar han. Hon är 81 år, och pappa, i dag 85 år, sitter gärna fortfarande på traktorn. Snart måste Bengt-Ove skaffa medhjälpare eller överlåta. Han citerar med stor glimt i ögat det gamla "manliga" talesättet om att .."en arbetande hustru är lika mycket värd som 40 mjölkkor". Det var då. Bengt-Ove oroas över den personella återväxten.
– Det kan vara en ny tid som väntar om hörnet. Vi har sett gröna vågor förr och den stora globaliseringen kanske måste organisera om sin taktik.
När Bengt-Ove Andersson nu står mitt i åkern och tummar på havreaxen, så gör han det säkert med en stor önskan om återväxt och havreåkrar för nya bondegenerationer även om 50 år.