|
2008-12-01 16:05 |
Antibloggarens kapitulation |
Hur var det nu med biskop Brask? Brasklappens fader och reservationens
ständige påminnare. Jo, han kommer starkt för mig när jag bestämmer mig
för att gå in i ”bloggosfären”.
Jag är en antibloggare. Jag skall göra allt för att fortsätta att vara
det, men inte som en förnekelse, eller verklighetsflykt. Jag gör det
därför att verkligheten trots allt får mig att inse att ”härtill är jag
nödd och tvungen”. En slags ”gilla-läget-filosofi”.
Verkligheten är nämligen alla ni därute som tror att ni inte blivit
informerade, om inte bloggar gett er infon. Verkligheten är också alla
ni därute som tror att infon i bloggarna, eller mellan er därute i
bloggarna, räcker. Verkligheten är alla ni därute som försnävar er
info, som gör den elitistisk och ofta fördomsfull. Jag inser att just
alla er skulle jag vilja prata med. Berätta att det finns ett annat
liv, en annan kommunikation, ett annat samtal. Inez Uusmanns bevingade
ord om ”Internet som en övergående fluga” är inte min förebild. Men
bloggarnas pretentiösa anspråk på att leda debatten får mig till
demokratiska rysningar.
Jag tror nämligen inte alls att bloggandet på ett avgörande sätt är
framtidens demokrati. Tvärtom kan det bli framtidens klassamhälle. De
som skriver och de som är utanför.
I skrivargruppen finns fantastiska texter, debatter och information,
men där frodas också de grövsta fördomarna, de grövsta tillmälena de
mest frustrerade, och alla som blev över från ”Ring P1”. De pretentiösa
anspråken från de skrivande ställer dessutom den andra gruppen, som är
den stora, i ett ideologiskt och samtalsmässigt utanförskap som vi inte
alls vet var det tar vägen.
Visst är bloggen ett redskap. Det är därför jag går in i det. Men jag
kommer att odla min egen distans till den och jag kommer att plädera
för en ”läsarnas bloggdistans”. Jag är inte intresserad av en blogg för
att berätta om mina förkylningar eller mitt ryggskott. Jag kan tänka
mig en blogg, som den här, där vi kan resonera, gå vidare och öga mot
öga prata och agera tillsammans.
”Bloggosfären”. Lyssna på ordet. Förfäras lite grann över accepterandet
av en sfär som tror att den är något alldeles för sig själv utanför den
vanliga världen. Den verkliga världen främsta behov är inte anonyma
eller ens namngivna snackare. För mig är verkligheten, verkliga
människor som vill utföra verkliga handlingar.
Ta det lugnt. Det gör inget om du missar min blogg.
Slut för idag!
|
|
|
Siewert Ăholms blogg 
