Alla som Fadern ger mig kommer till mig, och den som kommer till mig skall jag aldrig någonsin kasta ut.
Johannes 6:37

Världen idag

Varför är utsorteringen plötsligt ett problem?

Ledare · Publicerad 00:00, 9 feb 2018

Ny statistik från Socialstyrelsen visar att det föds färre barn med Downs syndrom i Sverige. Tidigare föddes omkring 200–300 barn med Downs syndrom varje år. Sedan några år har antalet minskat till 160 barn per år.

Med tanke på att kvinnor föder barn vid allt högre ålder borde statistiken ha gått i motsatt riktning; fler barn med Downs syndrom borde ha fötts.

Om det inte vore för utsorteringen.

För orsaken till minskningen står – förstås – att finna i den utsorterande fosterdiagnostiken. Fler barn med Downs syndrom aborteras.

Den större spridningen av kub- och nipt-tester har gjort det enklare att hitta kromosomavvikelser på ett tidigt stadium. Med ett enkelt blodprov går det att ta reda på en hel del om det barn som väntas. Och i takt med att fosterdiagnostiken utvecklas kommer vi att kunna ta reda på alltmer, allt tidigare.

En och annan förfäras nu över att barn med Downs syndrom sorteras bort genom fos­ter­diagnostiken. Charlotta Ing­voldstad Malmgren, som är genetisk vägledare vid Centrum för foster­medicin på Karolinska institutet, kommenterar foster­diagnostikens syfte i SVT Nyheter: ”Målet är inte att det ska födas färre barn med Downs syndrom.” Ambitionen är inte, påpekar hon, att gå i Danmarks fotspår, där ”kampen mot mongolismen” har inneburit att antalet personer med Downs syndrom har minskat kraftigt.

I stället efterlyser hon mer information till blivande föräldrar om vad det innebär att ha ett barn med Downs syndrom.

Hon har förstås rätt. Foster­dia­gnostiken bör användas till att ta reda på eventuella avvikelser, för att hjälpa både barn och föräldrar. Inte till att sortera bort de avvikande.

Samtidigt finns det anledning att sätta den här frågan i ett större sammanhang.

Vi har en abortlagstiftning som tillåter abort upp till den artonde veckan, av vilket skäl som helst. Varje år utförs drygt 35 000 aborter i Sverige. Skälen varierar. Det kan handla om allt från föräldrarnas unga ålder, en glömd kondom, pågående utbildningar och potentiella karriärsmöjligheter, till svåra sociala situationer och kraschade relationer.

Men faktum kvarstår: Var femtonde minut – dag ut och dag in – avslutas ett nyss påbörjat människoliv i Sverige.

Allt sker i det fördolda och går nästan obemärkt förbi.

Reaktionerna från den breda massan är minimala. Den som trots allt protesterar, eller ens har lågmälda invändningar mot detta faktum, avfärdas hårt och bryskt.

Däremot börjar kulturen reagera när skälen blir specifika, och dessutom gäller barnet. Om flickor väljs bort till förmån för pojkar, genom så kallade flick­aborter, kan till och med feminister ute på vänsterkanten reagera. Inte på själva dödandet av barnet, utan på skälen till dödandet.

Så länge det handlar om föräldrarnas situation och vi slipper veta skälet till en abort, låter vi allt passera. Men om det i stället handlar om barnets konstitution och vi får veta skälet till en abort, reagerar vi.

Varför reagerar vi så? Det kan ju knappast handla om det ofödda barnets väl och ve, för det dör ju lika mycket i båda fallen.

Nej, det handlar snarare om vilka signaler som skickas in i de nu levandes rike, in i vår kultur. För om det finns ett mönster i att flickor sorteras bort, sänder det en signal in i kulturen om att flickor inte är lika mycket värda. Och om barn med en extra kromosom sorteras bort, sänder det en signal in i kulturen om att människor med Downs syndrom inte är lika mycket värda.

Det är som om vi någonstans – även om vi inte säger det högt – förstår att vår människosyn påverkas av hur vi hanterar de ofödda.

Men vän av ordning frågar sig: Om människor i allmänhet sorteras bort, sänder det då inte en signal in i kulturen att människor i allmänhet inte är lika mycket värda? Om vår syn på flickor påverkas av flickaborterna, och vår syn på personer med Downs syndrom påverkas av dessa aborter, borde då inte aborterna i sig påverka vår syn på livet, medmänniskan och människovärdet?

Naturligtvis är det så. 35 000 aborter per år dödar inte bara en person i kvarten, utan påverkar även vår människosyn.

Konsekvenserna av detta ser vi på en rad områden. Vi har fostrat en hel kultur till att tänka att en ofödd människas värde består i vilket värde den ofödda människan har för mig. Är det då så konstigt om fler och fler resonerar likadant om sina födda medmänniskor?

Men faktum kvarstår: Var femtonde minut – dag ut och dag in – avslutas ett nyss påbörjat människoliv i Sverige.

Fem personer sköts ihjäl utanför kyrka

Dagestan. Fem personer dog då en man öppnade eld mot gudstjänstbesökare som var på väg ut från en kyrka i Dagestan i söndags. Ryska polisutredare utesluter...

Ett skrämmande exempel på hur ekonomiska intressen prioriteras före människovärde.

Gästkrönika Bitte Assarmo I Belgien överger sjuksköterskor och socialarbetare, som specialiserat sig på palliativ vård, sitt yrke eftersom klinikerna de arbetar på har...