Höj, ni portar, era huvuden, höj er, ni eviga dörrar, så att ärans konung kan tåga in.
Psalm 24:7

Världen idag

Svar direkt: Bibeln är måttstocken

Ledare · Publicerad 00:01, 17 jun 2016

I sin replik på den ledare jag skrev om helgon och troshjältar (10 juni) sätter Franciskus Urban fingret på något viktigt. Pudelns kärna handlar om hur vi ser på förhållandet mellan Skrift och tradition. Medan han ser Skriften som en del av traditionen, ser jag Skriften som måttstock, det vill säga kanon, för all annan tradition. Detta får konsekvenser för hur vi ser på helgon och helgonförklaringar.

Franciskus Urban menar att det finns en ”olycklig åtskillnad mellan skrift och tradition” och att denna olyckliga åtskillnad blir särskilt tydlig genom reformationen. Jag håller med om att åtskillnaden mellan skrift och tradition blir särskilt tydlig genom reformationen. Men jag kan inte hålla med om att den är olycklig. Reformationen är ett exempel på hur Skriften användes för att rensa ut den ansamling traditioner som inte höll måttet inför den kanoniska måttstocken – Bibeln. Genom sina 95 teser tog Martin Luther till exempel strid mot den orättfärdiga avlatshandel som pågick. Också den var en tradition, påbjuden av romersk-katolska kyrkan. Men likväl orättfärdig.

All tradition är inte bra tradition och varje tradition måste mätas mot Skriften. Det var mycket riktigt kyrkan som mönstrade ut Bibelns kanon. Men redan då fanns det texter som inte platsade. Apokryfer och andra texter avfärdades, med Bibelns kanon som måttstock. Samma princip bör vi använda i dag när vi bedömer texter, traditioner och allehanda idéer. Bibeln är fortfarande måttstocken.

Att åkalla helgon i böner, att vörda deras reliker, att fira mässa till deras ära – inget av detta håller måttet inför Skriften. Jag har inga problem att instämma i den definition av helgon, som Franciskus Urban refererar till. Så länge vi pratar om helgon i betydelsen ”alla de heliga”. Alla vi kristna är ”avdelade för tjänst till Guds ära”. Men det krävs ett åberopande av tradition bortom, eller utanför, Bibeln för att motivera en helgonförklaring och konsekvenserna av en sådan. Jag noterar att Franciskus Urban åberopar just ”Traditionen”, med stort T, för detta.

Franciskus Urbans slutord är både sympatiska och förpliktigande, även om jag kanske skulle uttryckt det något annorlunda. Så här kanske: En av kyrkans viktigaste uppgifter är att, med Bibeln som hjälp, forma troende till större Kristuslikhet. Eller för att uttrycka det med Bibelns ord:”Hela Skriften är utandad av Gud och nyttig till undervisning, tillrättavisning, upprättelse och fostran i rättfärdighet, så att gudsmänniskan blir fullt färdig, väl rustad för varje god gärning.” (2 Tim 3:16-17)

Sista chansen samla namn mot svordomar

#Sluta svära. Den 19 december är slutdatum för namninsamlingen mot svordomar i Public Service. Initiativtagarna hoppas på en riktigt bra slutspurt under helgen. –...

Barnens bästa trumfar över de vuxnas drömmar

Gästkrönika Jens Charlieson Allt handlar inte om en människas sexuella läggning. Jag vet att man gärna vill sortera in frågor och åsikter i de fack där de har placerats...