Höj, ni portar, era huvuden, höj er, ni eviga dörrar, så att ärans konung kan tåga in.
Psalm 24:7

Världen idag

Kyrkans uppgift är att fostra helgon

”Viktigt att ha i åtanke är att helgon inte betraktas som perfekta eller ofelbara och att det bara är för Kristi verk i dem som kyrkan visar sin vördnad", skriver prästen Franciskus Urban, i Nordisk-katolska kyrkan (gammelkatolikerna), apropå helgonförklaringen av Elisabeth Hesselblad, men också i en replik till chefredaktör Lukas Berggren om olika tolkning av kyrkans tradition.

Debatt · Publicerad 00:01, 17 jun 2016

En tydlig markör bland kristna är synen på och den olyckliga åtskillnaden mellan skrift och tradition. Särskilt tydligt blir detta där reformationen, genom världslig makt, gjorde landvinningar. Resultatet blev att vi berövades en rad fromhetsuttryck som går bortom den skriftliga och intellektualiserade dimensionen. Nu senast och med anledning av att man i Rom kononiserade Elisabeth Hesselblad. Lukas Berggren, förmedlari sin ledare (10 juni) en traditionell evangelikal syn på utlevd kristen tro.

Han skriver att ”det finns all anledning att uppmärksamma människor som är föredömen i tro, liv och gärning”, att ”de kan fungera som exempel för oss andra”. Hänvisande till bland annat jantelagen menar han att vi är dåliga på att ”lyfta fram troshjältarnas exempel”. Men där är det ”självklart att sätta punkt”. Lukas Berggren menar att Kyrkan, genom att kalla heliga personer vid namn, gör tillägg till den kristna tron och läran.

Detta bottnar så klart i synen på förhållandet mellan skrift och tradition. De som Lukas Berggren refererat till som ”evangeliskt kristna” menar att Skriften är yttersta auktoritet. Samtidigt är det för en överväldigande majoritet av världens kristna så att Skriften är en del av traditionen. För hur vi än vrider oss är det ett obestridligt faktum att Kyrkan existerade redan innan det vi känner som Skriften. Det var Kyrkan som satte samman Bibelns kanon genom att bestämma vilka böcker, brev och texter som bäst återger budskapet om Guds seger.

Bakom det som, för Nya testamentets del, skrevs ner under det första århundradet finns en muntlig tradition om Jesu liv och det Gud uppenbarat. Det fanns alltså en tradition (det som traderas; berättas och förs vidare) i Kyrkan som överlämnats via apostlarna in i vår tid.

Den helige evangelisten Lukas inleder med: ”Många har sökt sammanställa en skildring av de händelser som har inträffat bland oss, så som det har berättats för oss av dem som redan från början var ögonvittnen och Ordets tjänare. Sedan jag noga efterforskat allt från början har även jag bestämt mig för att skriva ner det i ordning för dig, högt ärade Teofilus, för att du ska veta hur tillförlitlig den undervisning är som du har fått.” (Luk 1:1-4)

Också den av lärjungarna som var med till slutet noterar att det finns mer: ”Många andra tecken som inte är nerskrivna i denna bok gjorde Jesus inför sina lärjungar. Men dessa har blivit nerskrivna för att ni ska tro att Jesus är Messias, Guds Son, och för att ni genom tron ska ha liv i hans namn.” (Joh 20:30)

Det blir därför olyckligt att med Skriften som slagträ försöka undanröja det Kyrkan förvaltar, nämligen den Tradition i vilken Skriften är en del och som Kyrkan äger att tolka i var tid.

Nästa fråga är huruvida det är förenligt med kristen tro att nämna helgon vid namn? Strider det mot en Biblisk syn?

Tack och lov är kunskapen om detta i dag tillgänglig för var och en via Internet. En ortodox källa (orthodoxwiki.org) ger vid handen att ordet helgon, i Skriften, refererar till dem som har avdelats för tjänst till Guds ära. Därav kan alla medlemmar av Kyrkan benämnas som helgon. Men bortsett från denna generella användning av ordet, säger Traditionen att enskilda som levt i Kristi efterföljd specifikt helgonförklaras. Detta ofta efter att Kyrkan har kanoniserat dem och därigenom bekräftar vördnaden av dem. Viktigt att ha i åtanke är att helgon inte betraktas som perfekta eller ofelbara och att det bara är för Kristi verk i dem som Kyrkan visar sin vördnad.

Det är inte människor som gör helgon, utan Gud. Från början erkände Kyrkan Kristi rättfärdiga förfäder som män och kvinnor fyllda med nåd. Också profeterna som förutsade Kristus och de apostlar och evangelister som förkunnade Evangeliet antogs vara helgon. Sedan följde martyrer och bekännare som, riskerande liv och eget blod, vittnade om Kristus. De erkändes därför som heliga liksom, senare, asketer som förnekade sig själva för Honom samt biskopar och präster som kämpade mot heresier (villolärarare, reds. anm.)

Att se de heliga som enbart hjältar blir snävt och världsligt. Det är att beröva den kristne det trons djup som givits oss; som ger en föraning om vad som är utlovat. Vi får inte glömma att Gud blev människa för att människan ska kunna bli lik Gud. Genom Jesus Kristus! Kyrkans uppgift är, kort och gott, att fostra helgon.

Efter proklamationen av dogmen om påvens ofelbarhet 1870, skulle Utrecht komma att bli samlingspunkten för de olika katolska grupper i Centraleuropa som avvisade denna nya dogm. Efter förhandlingar slöts en överenskommelse (Utrechtförklaringen) och Utrechtunionen bildades år 1889. Nordiska-katolska kyrkan har sina rötter i den gammalkatolska rörelsen och i europeisk fromhetstradition. Thomas à Kempis bok "Kristi efterföljelse" är ett tidigt uttryck för denna fromhet.

Att se de heliga som enbart hjältar blir snävt och världsligt.

Sista chansen samla namn mot svordomar

#Sluta svära. Den 19 december är slutdatum för namninsamlingen mot svordomar i Public Service. Initiativtagarna hoppas på en riktigt bra slutspurt under helgen. –...

Barnens bästa trumfar över de vuxnas drömmar

Gästkrönika Jens Charlieson Allt handlar inte om en människas sexuella läggning. Jag vet att man gärna vill sortera in frågor och åsikter i de fack där de har placerats...