Höj, ni portar, era huvuden, höj er, ni eviga dörrar, så att ärans konung kan tåga in.
Psalm 24:7

Världen idag

Den 14 juni meddelade brittiska Liberaldemokraternas partiledare Tim Farron att han avgår, efter att ha ifrågasatts för sin kristna tro. Här syns han i en radiointervju två veckor före sin avgång. Foto: Isabel Infantes / AP / TT

Den totalitära liberalismen tvingade bort Farron

Ledare · Publicerad 00:01, 21 jun 2017

Låten When I survey går på repeat på mitt kontor. Och den gör det av en anledning. I förra veckan meddelade de brittiska Liberaldemokraternas ledare Tim Farron sin avgång. Under hela valrörelsen, och egentligen ända sedan tillträdet 2015, har han ifrågasatts på grund av sin kristna tro. Fokus för belackarna har, som så ofta, varit på frågor om homosexualitet och abort. Trycket har etablerats från sekulära medier och från hbtq-grupper inom det egna partiet. På senare tid har allt eskalerat.

Det är värt att notera att Farron inte har angripits för vilka politiska förslag han har drivit eller röstat för. Många kristna skulle anse att Farrons politiska uppfattningar är alldeles för liberala. Han har till exempel gett sitt helhjärtade stöd till samkönade äktenskap. Men Farron har inte angripits för sinpolitik, utan för sin kristna tro.

Gång efter annan har han ställts inför varianter av en och samma teologiska fråga. På frågan huruvida han anser att utlevd homosexualitet är en synd svarade han i en tv-intervju för ett par år sedan: ”Vi är alla syndare”. I det brittiska parlamentet svarade han nyligen på frågan om han ansåg att det är en synd ”att vara homosexuell”. Och på den frågan svarade Farron: ”Nej, det gör jag inte”.

Tim Farron är sedan 18 års ålder en övertygad evangelisk kristen. Men redan som 16-åring blev han medlem i Liberaldemokraterna. Han blev således liberal innan han blev kristen. Han har beskrivit sig själv som ”en liberal ut i fingertopparna”. Att bli en kristen har han å andra sidan beskrivit som ”det mest kraftfulla beslutet” han någonsin har fattat. In i det sista har Farron försökt kombinera sitt ledarskap för Liberaldemokraterna med sin kristna tro. Till sist gick det inte.

I sitt avskedstal förklarar Farron hur han ser på relationen mellan liberal politik och kristen tro:”Det finns kristna inom politiken som vill påtvinga hela samhället sina kristna lärosatser. Jag har aldrig använt mig av den metoden, eftersom jag på ett grundläggande plan motsätter mig sådana uppfattningar. Det är inte liberalt, och det är dessutom kontraproduktivt när det gäller evangeliets utbredande.”

Tim Farron har dragit en skarp gräns mellan teologi och politik. Han är inte politikern som tydligt har hävdat den kristna trons, eller de kristna värderingarnas, bidrag till samhällsbygget. Men han har tagit strid för det pluralistiska samhället, för den demokratiska plattformen, som gör att åsikter av olika slag tillåts att samexistera. Han har slagits för värden som tolerans och mångfald.

Farrons främsta fiender har varit den nya sortens liberaler, de totalitära liberalerna. De som vill pådyvla sina ideologiska och teologiska lärosatser på alla människor. De som säger sig värna tolerans och mångfald, men som slåss mot avvikare och samvetsömma. De som inte nöjer sig med att protokollföra politiska uppfattningar, utan ogenerat agerar domare även i teologiska frågor. De rotar sig in både bönekamrar och kapell. Eller som Farron sammanfattar saken:”Vi lurar oss själva om vi tror att vi lever i ett tolerant, liberalt samhälle. Och det är därför jag har valt att kliva av som ledare för Liberaldemokraterna.” Farron själv bevisar sin tes när han föll offer för de intoleranta, totalitära liberalerna.

Tim Farrons exempel visar att kärleken till Jesus ibland är ytterst kostsam. Han avslutar sitt tal med att förklara hur mycket han älskar sitt parti, sina partivänner och partiets värderingar, och hur stolt han är att få leda partiet. Farron frågar sig retoriskt vad som möjligen skulle kunna få honom att frivilligt lämna den ärofyllda uppgiften. Och så kommer det. I svaret på sin egen fråga citerar Tim Farron låten When I survey – en sång om kärleken till Jesus och det han gjorde på korset: ”Det måste vara någonting, så förunderligt, så gudomligt, att det kräver mitt hjärta, mitt liv, mitt allt. Tack.”

Den totalitära liberalismen krävde till sist att Tim Farron skulle göra avkall på sin kristna övertygelse. Det blev för mycket. Men förloraren heter inte Tim Farron. Hans avhopp blev i själva verket ett tydligt vittnesbörd om vad tron på Jesus är värd, och ibland kostar. Den verkliga förloraren heter däremot demokrati, tolerans, mångfald och religionsfrihet.

Den totalitära liberalismen krävde till sist att Tim Farron skulle göra avkall på sin kristna övertygelse. Det blev för mycket. Men förloraren heter inte Tim Farron.

Har det blivit legitimt att hata judar i Sverige?

Ledare Antisemitism Jag besökte nyligen Malmö och hade ett möte i närheten av den judiska synagogan. En skylt förklarar att området är tv-övervakat och synagogan är...