Jag har kämpat den goda kampen, jag har fullbordat loppet, jag har bevarat tron.
2 Timoteusbrevet 4:7

Världen idag

Ärkebiskop Antje Jackelén, den judiska symbolen Menorahn utanför Knesset, Omarmoskéns minaret i Jerusalem Foto: Adam Ihse / TT och Wikipedia

Öholm: Svenska kyrkan hetsar mot Israel

Inrikeskommentar · Publicerad 00:00, 24 sep 2014

Den här veckan ska vi i Sverige, och i några andra länder där Kyrkornas världsråd är representerade, be för fred i Israel och Palestina. Svenska kyrkan är en viktig partner i Kyrkornas världsråd. Merparten av övrig svensk kristenhet står utanför. Romerska kyrkan med påven Franciskus är inte heller medlem i rådet.
Att be för fred i Israel och Palestina, denna eviga konflikt, är inget konstigt. I stället rätt! Men om bönen blir som fariséens eller hycklarens, uppstår genast ett dilemma. Att de flesta av världens kristna står utanför Kyrkornas världsråd känns betryggande när man ser vad vi i våra kyrkor i Sverige uppmanas sammanfatta i vår fredsbön.

Nog är det något märkligt att Svenska kyrkans ledning alltid hamnar i sällskap med den yttersta vänstern i Sverige när det gäller inställningen till staten Israel. Visst finns det anledning att fundera över varför en del präster, biskopar, teologiskt välmeriterade akademiker i Svenska kyrkan utvecklar ett aggressivt hat mot Israel. Man gör det visserligen i "fromma termer" och i teologiska dokument, men likafullt skymtar en rå antsemitism i deras argument. Man försöker rättfärdiga denna antisemitism med fromt tal och en bibeltolkning baserad på en judiskfientlig ersättningsteologi. Den som förenklat menar att det inte finns något av Gud utvalt folk. Det finns inte heller någon gammaltestamentlig historia om judarna som skulle ge dem ens historisk rätt att se Jerusalem, Judeen, Samarien och Galilleen som "Israels land" oavsett Gamla testamentets alla profeter, verifierade av apostlarna. Jesaja, som vi läser runt jultiden, eller Amos, som var aktuell senast i söndags med sitt nionde kapitel, förefaller inte direkt tala i bilder eller symboler om det judiska folkets återupprättelse.
"Den dagen skall jag resa upp Davids förfallna hydda... Jag skall plantera dem i deras egen mark, och de skall aldrig mer ryckas upp ur den mark jag har gett dem.." Amos 9:11-15
Läser man de här texterna fel enligt de politiserande teologerna i Svenska kyrkan är man fundamentalist, eller allmänt underkänd som både teologisk och politisk analytiker.

När Svenska kyrkan nu vill få alla kristna här i landet att förenas i den allra djupaste och innerligaste delaktighet med andra genom att be, känns det ändå viktigt att vi får fundera lite över de böner som anbefalls och bakgrunden till deras ord. I böneinstruktionerna talas det inte så mycket om försoning. Man hänvisar till ett genompolitiserat och nästan Orwellskt dokument från en del kristna, palestinska ledare i Mellanöstern och Pale­stina – "Kairosdokumentet". Det är Orwellskt, som hans framtidsprofetia 1984 var, i att göra svart till vitt. Försoning blir hat. Judarna är hatets hantlangare, och alla lösningar är politiska i enlighet med traditionella revolutionära doktriner om hur stater ska underordna sig sina ledare.

Vi uppmanas att be för att en tvåstatslösning efter stille­stånds­linjer­na från 1967. Vi ska be för att ockupationen av Gaza, Västbanken, Jerusalem och Golan upphör. Det vill säga att de återlämnas till palestinierna, som aldrig ens förfogat över dem. Fram till 1967 var det Jordanien, dessförinnan engelsmännen som härskade över området. (Bön bör väl inte vara detsamma som okunskap och förenklade lösningar enligt förutbestämda ritningar).
Vi ska be om samtal och förhandlingar, fast Hamas låter missiler regna ända in över Jerusalem och palestinierna vägrar att förhandla. Vi ska dessutom tala om för Gud hur "folkrätten" ser ut. Den som i huvudsak och i sina hänvisningar formulerats av en majoritet israelhatande medlemsstater i FN:s generalförsamling. Vi ska också be att båda sidor upphör med folkrättsvidrigt våld och säkerställer respekten för de mänskliga rättigheterna. (Sic)
Nej, Gud får det inte lätt efter den här böneveckan. Han är ju ofta omtalad som sanningens och rättvisans Gud. Hur ska han svara kring judehatet som frodas i palestinska skolböcker och tv-program. Hur ska samme Gud svara när han ser kristna mördas och utrotas i Gaza eller till och med i Nasaret och Betlehem. Vad ska Abrahams Gud säga till alla de demokratiskt valda i Knesset, som kämpar för att upprätthålla regionens enda demokrati, ganska lik vår egen. Ska Gud säga till Netanyahu, judarnas nuvarande ledare, att han är enig med de kristna som i Kairosdokumentet menar att Israel är ett uttryck för en "rasistisk fördrivning av palestinier från deras land och dessutom en synd mot Gud"? Ska Netanyahu rent av resa till oss och säga: "Nu slutar jag att försvara mitt land mot angrepp och terror. Nu lämnar jag tillbaka landet till palestinierna, fast jag vet att det inte skulle ta så många månader innan alla judar vore bortdrivna därifrån."

Svenska kyrkans bönevecka om fred vore hederlig, rätt och andlig om den ville bygga på sanning och kunskap. Nu är aktionen (i sanningens namn en del av Svenska kyrkan) bara ett uttryck för en fortsatt hets mot Israel. Inget av omvärldens brutala verklighet bland Israels grannar tycks ha nått fram till palestina­lobbyisterna i Kyrkans hus. I Irak och Kurdistan mördas hundra­tusentals kristna och otrogna muslimer av IS, den Islamska staten. I Syriens religionskrig står muslimer mot muslimer, minoriteter mot terro­rister i IS. Vi ser en flykting­katastrof och en folkvandring som ingen i vår generation ens kunnat ana. Då ser Svenska kyrkan som i en liten, liten fönster­lös korridor bara Israel och Pale­stina.

Det närmar sig en skamlig manipulering i gudstrons namn. De ansvariga, ytterst ärkebiskopen, lierar sig med krafter som ogillar att judarna återvänt till sitt eget land för att få skydd mot hat bara för att de är judar, få skydd mot förföljel­ser och mot utrotning.
Men be ändå med kärlekens hjärta den här veckan. Be Gud välsigna Israel, och be om att palestinierna får ledare som tjänar sitt folk och vill bygga en nation i fred och försoning med sin granne.

Siewert Öholm
redaktionen@varldenidag.se

Talen det inte rapporteras om

Israelkommentar Israelkommentar. Kontexten behövs för förståelse och sympati När man bor i väst, blir man matad med information om Israel som, med några ädla undantag, är extremt kritisk mot Israel. Om det är fråga om...