Jag har kämpat den goda kampen, jag har fullbordat loppet, jag har bevarat tron.
2 Timoteusbrevet 4:7

Världen idag

Är Rädda Barnen, Unicef och Bris rädda för familjen?

”Rädda Barnen vägrar tala om familjepolitik, senast nu i samband med sin sommarkampanj, #orädd”, skriver Susanne Nyman Furugård, och kritiserar barnrättsorganisationerna för att inte leva upp till FN:s barnkonvention.

Debatt · Publicerad 00:01, 31 aug 2016

Rädda Barnens sommarkampanj, att få fler politiker som står upp för barns rättigheter klingar falskt, eftersom organisationen själv inte vågar göra det. Att familjepolitiken bryter mot ett tiotal artiklar i FN:s barnkonvention vill Rädda Barnen inte kännas vid, ej heller deras samarbetspartners Unicef och Bris.

Kampanjen, kallad #orädd, har väckt stor uppmärksamhet i sommar. Inte minst har kampanjen syfte varit att få politiker att värna flyktingbarns rättigheter enligt barnkonventionen.

I dagsläget har nära 60 000 personer skrivit på. Det är förståeligt att många människor sluter upp bakom uppmaningen och uppfattar organisationen som en modig härförare för barnens bästa. Tyvärr stämmer inte den bilden för vare sig Rädda Barnen eller deras samarbetspartners Unicef Sverige och Bris.

Organisationerna är tre av de mest framträdande i Nätverket för barnkonventionen, som länge drivit på för att barnkonventionen ska införas i svensk lag. Därför har jag frågat dem hur de ser på att svensk familjepolitik sedan 26 år tillbaka bryter mot minst tio artiklar i konventionen, varav de två mest centrala är:

Artikel 2. Alla barn har samma rättigheter och lika värde. Ingen får diskrimineras.

Artikel 3. Barnets bästa ska komma i främsta rummet vid alla beslut som rör barn.

Den svenska familjepolitiken sätter inte ”barnets bästa” i främsta rummet, när den pressar föräldrar att lämna bort sina barn från cirka ett års ålder. Modern forskning visar att barn behöver minst tre år (många barn behöver ännu mer tid) med sina föräldrar för att utveckla en trygg anknytning och minska risken för psykisk ohälsa senare i livet. Dessa behov diskrimineras då hemmabarnomsorg inte får några pengar alls medan varje förskoleplats subventioneras med i genomsnitt cirka 10 000 kronor/månad av våra gemensamma skattepengar. Med tanke på hur många barn som berörs av detta, i praktiken alla barn i Sverige, och hur den psykiska ohälsan ökat lavinartat bland unga, borde familjepolitiken vara av högsta intresse för barnrättsorganisationerna.

Unicef Sverige, som har till uppgift att bevaka Sveriges efterlevnad av barnkonventionen, svarade genom sin programchef Christina Heilborn: ”Vi arbetar inte specifikt med familjepolitik och har inte heller särskild sakkunskap om det”. Trots denna kunskapsbrist ville hon inte mötas för att samtala om det kunskapsunderlag som jag sammanställt i rapporten ”Familjepolitikens ekonomi”.

Det är naturligtvis rimligt att Unicef ”har begränsade personalresurser och måste prioritera noggrant”, men då borde extern informationsinhämtning vara extra viktig för att organisationen ska kunna fullfölja sitt uppdrag. I synnerhet när det gäller forskning om vad som är ”barnens bästa”, vilket är själva kärnbegreppet i barnkonventionen.

Rädda Barnens generalsekreterare Elisabeth Dahlin har inte svarat alls, trots flera kontaktförsök per mejl och telefon. Det är extra märkligt då organisationen faktiskt har engagerat sig i familjepolitiken tidigare. I juni 2015 uppmanade Rädda Barnen föräldrar att dela lika på föräldrapenningen ”för att uppnå jämställdhet och i förlängningen tryggare barn”. Självklart behöver barn tid med båda sina föräldrar, men det allra viktigaste för att få tryggare barn är att de får mer tid totalt sett.

Bris generalsekreterare Magnus Jägerskog svarade att ”det är ingen fråga vi driver”, vilket är särskilt anmärkningsvärt då organisationen själv konstaterat i flera rapporter att otrygg anknytning och för lite tid med föräldrarna är extra vanligt bland de barn och unga som kontaktar Bris angående psykisk ohälsa. Det är visserligen ett aktningsvärt arbete som Bris gör med att besvara alla dessa rop på hjälp, men för att verkligen förebygga problem måste organisationen våga ta itu med grundorsakerna. Där har familjepolitiken stor betydelse eftersom den kraftigt minskat barns tid med föräldrarna och därmed försvårat anknytning.

Att svensk familjepolitik inte är uppdaterad enligt modern forskning om barns behov, är tydligt. Dessvärre verkar inte heller barnrättsorganisationerna vara det och inte ens intresserade. Hur ska de då kunna arbeta för ”barnens bästa”?

Sverige behöver orädda barnrättsorganisationer som vågar värna alla barns rättigheter fastän regeringen inte gör det.

Den svenska familjepolitiken sätter inte ”barnets bästa” i främsta rummet, när den pressar föräldrar att lämna bort sina barn från cirka ett års ålder.

Läkare: Ge aborterade barn vård

Sena aborter. Att underlåta att ge smärtlindring eller palliativ vård till ett foster som överlever en sen abort efter vecka 22 borde anses som ett brott mot...

När extremismen kidnappade Sverige

Ledare 68-vänsterns inflytande Många har den gångna sommaren diskuterat Johan Sundéens bok 68-kyrkan, som beskriver hur en radikal vänsterpolitisk agenda för 50 år sedan tog över...