Men var nu starka och låt inte modet falla, för ert arbete ska få sin lön.
2 Krönikeboken 15:7

Världen idag

Susanne: ”Jag blev dragen till Gud via det judiska folket”

Ända sedan barndomen kände Susanne Övringe sig oälskad. Som 27-åring hamnade hon slutligen på gatan, med amfetamin i ena handen – och Bibeln i den andra.

Vittnesbörd · Publicerad 07:00, 27 nov 2020

Hebreiska folktoner klingar i bakgrunden när jag stiger in i den hemtrevliga lägenheten mitt i centrum av Karlskoga, cirka 30 minuter utanför Örebro.

– Jag hade egentligen tänkt baka kakor, men det blev det inget av, så det blir bara bullar i stället, säger Susanne Övringe, och tar fram några inköpta kanelbullar hon precis har värmt upp i ugnen. 

Vi sätter oss i sofforna i vardagsrummet, 61-åringens ”allra heligaste rum”. Här finns både Israelflaggan och en hel vägg dekorerad med bland annat ett kors i trä, en karta över Israel och en klassisk vy över Jerusalem.

– Jag önskar jag kunde vara till mer välsignelse för Israel. Jag brinner verkligen för det landet, suckar Susanne.

Hennes stora engagemang och hjärta för Israel fick hon för över fyrtio år sedan.

– Det började faktiskt med andra världskriget, säger Susanne och förklarar:

– När jag var runt 19 år skulle jag läsa om koncentrationslägren, och sedan dess …

Hon stannar upp och blir alldeles rörd.

– Än i dag kan jag se framför mig det jag läste. Det var så svårt att förstå att det fanns sådan ondska. Det höll faktiskt på att knäcka mig. Det var väl då det kom upp i mig att jag bara måste försvara Israel och judarna.

– Mormor var kristen, men jag hade inte fått med mig något om judarna från henne, fortsätter Susanne, och tillägger:

– Jag hade själv ingen relation till Gud, men blev dragen till honom genom det judiska folket.

Hon pekar på bilden av Jerusalem innan hon plötsligt utbrister entusiastiskt:

– Det är ju till och med bibliskt!

Hennes barndom var däremot inte lika mycket att bli entusiastisk över.

– Jag växte upp med en mamma som var ensamstående och en äldre bror här i Karlskoga, men jag bodde hos många olika släktingar redan från när jag var spädbarn. Från 12–14 års ålder var jag överallt: på skolhem, barnpsyk och jag vet inte var … Jag minns inte helt. Det är så rörigt, säger Susanne, och suckar igen.

Känslan av att inte känna sig älskad eller trygg gjorde att hon ständigt flydde från skolhemmet eller där hon annars bodde. Ofta gick hon runt ensam i skogen. Ofta drack hon, fast hon inte tyckte om alkoholen.

– Alla trodde att jag var ute och missbrukade. Jag minns att jag sov under en båt en vinternatt. Jag ville bara bort från människor, så egentligen ställde jag inte till med så mycket dumt som folk trodde.

När Susanne var 14 år blev hon placerad hos en fosterfamilj med två tjejer, där fosterpappan var både polis och bonde med tillgång till stora skogsområden. 

– Det var väl det bästa som kunde ha hänt mig. Då fick jag min första riktiga familj, minns Susanne.

Trots att fostermamman drack då och då och försvann ur bilden efter cirka två år, beskriver Susanne det som en lycklig tid och ett vanligt ”Svenssonliv”.

– Och sedan blev jag lycklig ihop med min fosterpappa, från det jag var 17 år, säger hon, och skrattar så man blir osäker på om hon är ironisk eller inte.

Det är hon inte. Susanne fick också två barn ihop med sin fosterpappa, när hon var 20 och 21 år.

Men även om lyckan med den 22 år äldre polismannen var äkta, flyttade de isär när Susanne var 25 år. 

– Då orkade han inte mer, jag hade fruktansvärda depressioner med både självmordstankar och mörkaste mörker, förklarar Susanne, och tillägger att barnen blev kvar hos pappan.

– Min största sorg är att jag övergav mina barn.

Susanne tycker det är viktigt att få fram att hon inte fick någon undervisning, trots att hon hade kristna runt sig. 

– Det var nog därför jag hamnade på gatan igen, konkluderar hon fundersamt.

Två år senare blev Susanne nämligen introducerad för amfetamin genom en vän till familjen. Då hade hon flyttat tillbaka till Karlskoga för att bo närmare mor och syskon. 

– Vill du ha mer te? undrar plötsligt Susanne och avbryter sig själv.

– Jag fuskar och värmer upp det i mikron.

Hon ler lite skämtsamt, tar min kopp och går in i köket, där hon börjar sjunga en gammal lovsång medan hon väntar på att teet ska bli klart. Hon återvänder snart.

– Tillbaka till amfetaminet. Jag var nog en av de värsta, säger Susanne, och understryker att hon varken drack alkohol eller använde andra starkare droger. 

– Jag blev lugn inuti av amfetaminet. Det var nog första gången jag upplevde någon sorts frid. 

Hon tar en kort paus.

– Får jag berätta om en upplevelse jag har haft?

Hon lutar sig framåt som om hon ska berätta något hemligt.

– När jag var på LP-stiftelsens kvinnohem för drogmissbrukare i Saltsjöbaden 1988, fick jag en återkommande mardröm, börjar Susanne.

– Jag drömde att djävulen satt på min rygg och försökte kväva mig. En natt vaknade jag och tände en lampa, men känslan satt kvar. En annan natt sade jag, ”Jesus”, men ytterligare en natt sade jag, ”Jesu blod”, och då försvann det på en gång.

Susanne tvivlar inte på att det handlade om en kamp om att överge sig själv till Gud.

– Det är en kamp om människan, säger hon lite fundersamt och dricker av sitt kaffe.

Under de följande två åren försökte Susanne bli fri från drogmissbruket. Hon ville så gärna tillbaka till sina barn.

– Det var som att sitta fast med handbojor i ett element, säger hon och demonstrerar med händerna. 

– Men jag pratade jämt om Jesus, och jag hade alltid Bibeln med mig. Jag var inte vettig alls, var ingen bra förebild, om man får säga så. 

Hon skrattar lite försiktigt åt sin egen självironi och fortsätter att berätta om när hon bland annat var ”dagbarn” på ett behandlingshem för män, innan hon slutligen hamnade på Åbrohemmet i december 1990.

– Där började det vända. Då hade jag blivit gravid med nummer ett i nästa kull.

Susanne hade gift sig med en annan missbrukare några år tidigare, men skilde sig under barnets första år. Mannen fick välja mellan familjen och missbruket. 

– Han valde det sista och gick sedan och tatuerade en stor djävul på sin rygg, berättar Susanne.

Själv blev hon kvar på Åbrohemmet fram till 1993. Då gifte hon sig på nytt, nu med en man hon träffat på det kristna behandlingshemmet. Sedan kom barn nummer fyra. Men tyvärr upptäckte hon att han inte var drogfri trots allt, och det blev återigen en skilsmässa.

– Ja, jag har gjort fel några gånger, erkänner Susanne skamset.

– Jesus har lyft upp mig så många gånger. Jag hörde Jesus tala till mig där, säger hon och syftar på Åbrohemmet.

Det skedde en dag när hon tänkt sig ut på promenad med yngsta dottern. Susanne grät och undrade varför ingen kunde älska henne.

Susanne ställer sig upp för att visa vad som sedan hände:

– Jag sträckte handen fram mot Bibeln för att se om jag kunde få ett ord från Gud, men tänkte sedan: ”Jag får väl inget ändå.”

Då hörde hon plötsligt en röst bakom sig som sade: ”Med evig kärlek har jag älskat dig.”

– Där och då visste jag inte att det stod i Bibeln. Det berättade nämligen personalen för mig i efterhand.

I dag är båda exmännen avlidna. Tre av barnen bor i Karlskoga och Susanne har bra kontakt med alla fyra. Och tio barnbarn har hon fått.

– Jag vill leva och göra det Gud vill, säger Susanne, som inte bara tänker stå upp för det judiska folket.

– Jag önskar betyda något också för de yngre, tonåringarna, så att de kan få hoppet de borde fått tidigt i livet.

Min största sorg är att jag övergav mina barn.

Ekumenisk bönevecka för kristen enhet

Bön. Den årliga böneveckan för kristen enhet genomförs den 18-25 januari i mer än 120 länder. Även om vi... fredag 15/1 20:00

Joggande judinna mördad – ett offer för tystnadskultur

Israelkommentar Den 20 december 2020 är israeliska sexbarnsmamman Esther Horgan ute på sin vanliga joggingrunda.... torsdag 14/1 00:00
E-tidning
Senaste magasinen
Följ Världen idag i sociala medier