Johanna Svensson, 34 år, växte upp i en stor familj med elva syskon där hon var äldst. När hon var 15 år fick hennes pappa jobb i Umeå och hela familjen skulle ryckas upp och flytta med.

Vid den tiden levde Johanna för att träna taekwondo, det var vad hennes liv uppfylldes av. En flytt ingick inte i hennes planer.

– Att byta stad och börja nian i ny klass var påfrestande. Det var svårt att komma in i klassen där alla kände varandra, säger hon. 

– Som på ett bananskal halkade jag in bland de coola tjejerna i klassen. De levde på ett annat sätt än jag var van vid, men eftersom jag ville ha vänner försökte jag anpassa mig.

Johanna berättar att träningstiderna – för självklart fortsatte hon med taekwondo i Umeå – gjorde att hon inte kunde hänga med sitt nya gäng på fritiden. För att passa in ljög hon om vem hon var och vad hon hade gjort – allt för att få vara en i gänget.

– Det kändes tråkigt att inte kunna stå för den jag var, och ibland undrade jag om jag ens ville vara med dem.

Så småningom genomskådade de coola att Johanna inte var den hon sagt, och stötte ut henne.

– När jag kom, tisslades och tasslades det utan att jag förstod varför. Självklart blev jag både ledsen och besviken. Nästa dag satt jag för mig själv, och sedan var kontakten bruten och jag var ensam.

Johanna gick in i en tung period som hon beskriver som en mörk dimma.

– Träningen var det enda som gav mig livslust, och där kunde jag få ur mig mina aggressioner. I övrigt var jag mest olycklig.

Johanna växte upp med en pappa som var muslim, ”men inte så märkbart”, och en mamma som var en sökande kristen och tog sina barn till kyrkan. 

– Jag har haft en gudstro sedan barnsben, säger Johanna, och nämner hur hon som liten till exempel bad Gud ta bort alla monster under hennes säng.

Johanna beskriver det som att hon alltid har burit med sig en längtan efter att tro på något större.

I Umeå bestämde hennes mamma sig för att ta sin tro på allvar och lät döpa sig i den församling som numera heter Church of Hope. Vid mammans doptillfälle satt Johanna längst ut på raden närmast en dörr, för hon hade en viktig träningstid att passa. Hon såg dopet och skyndade sig sedan till träningen.

Under Johannas mörka period visade det sig att en tjej från mammans kyrka gick på samma skola.

– Hon var två år yngre än mig men tog ändå kontakt. För mig var det något speciellt över henne, som ett ljus mitt i mörkret, beskriver Johanna.

– Det fanns en innerlig glädje och fridfullhet över henne som jag inte kunde ta på men som spred sig till mig. Jag minns att jag funderade: ”Vad har hon som jag inte har?”

I november 2001 bjöd tjejen in Johanna till en julfest för ungdomar. Johanna tyckte sig inte ha något att förlora, så hon tog med sig sin syster och gick. Det var ett femtiotal ungdomar där och Johanna noterade att det var fler som hade samma ”sak” över sig som hennes nya vän från skolan.

– En fråga väcktes i mig där och då. Dessutom hade jag aldrig haft så roligt som på den julfesten, så när jag fick veta att kyrkan skulle ha nyårsfest med övernattning tänkte jag, ”Om det blir lika kul som på julfesten så blir det bra”. 

Efter tolvslaget var det mötesdags. Johanna minns att hon tänkte att hon skulle knäppa händerna som de andra. Det var lovsång och bön och en tjej kom och satte sig bredvid och frågade: ”Vill du bli frälst?”.

– Jag visste knappt vad ”frälst” var, men jag kopplade det till den frid och glädje jag såg andra ha – så jag sade ja! När vi bad frälsningsbönen fick jag en stark upplevelse av att Jesus stack ner handen mot mig och drog mig upp ur dyn. 

– Det var verkligen som om det lättade för mig. Precis som att dras från mörker till ljus, förklarar hon.

Från att ha svurit som en borstbindare blev Johanna totalt fri från svordomar – på en gång. 

– Det var så märkbart att Jesus hade flyttat in i mitt liv och vänt skutan åt ett helt annat håll, säger hon och. ler.

Johanna åkte till taekwondo-EM i Spanien kom på en hedrande fjärdeplats. Nästa mål var OS i Aten 2004. Samtidigt tog både kyrkan och gymnasiestudierna alltmer tid, och Johanna började tappa motivationen för elitsatsningen i idrott.

– Mitt liv hade fått en ny mening, konstaterar hon.

Trots att Johanna kan sakna idrotten och undra hur det skulle kunna ha gått på OS, har hon aldrig ångrat beslutet. I stället för att tävla i OS åkte hon på bibelskola tillsammans med sin man, som hon hade träffat i kyrkan och gift sig med efter gymnasiet.

– Och på den vägen är det. När vi kom hem från bibelskolan fick jag en liten procent som ungdomsledare i församlingen och i dag är jag pastor och barnansvarig här i Church of Hope. 

– Att jag blev sedd och välkomnad i kyrkan räddade mig. Det vill jag ge vidare.

Nu har hon fyra egna barn som får växa upp i det ljus som deras mamma hittade när livet var som mörkast.