Ett nytt bud ger jag er: att ni ska älska varandra. Så som jag har älskat er ska också ni älska varandra.
Johannesevangeliet 13:34

Världen idag

Hjärtspecialisten Ole Martin fick ett nytt hjärta

Boken om kristen tro, som Ole Martin Pedersen fick låna av en läkarkollega, lämnade han snabbt tillbaka. Han måste ha ett eget exemplar.

Snart var både han och frun, Kari, anmälda till en Alphakurs.

Vittnesbörd · Publicerad 07:00, 11 dec 2020

Precis innan Ole Martin Pedersen blev pensionär som 70-åring, nämnde han för kollegan Nils Walde att han ville använda tid till att sätta sig in i förhållandet mellan kristna och muslimer och vilken betydelse det har för världssituationen.

Året var 2008 och de två hjärtspecialisterna satt i ett mötesrum som läkarna på Haukelands sjukhus i Bergen, Norge, använder som lunchrum. Här pratar man gärna om det yrkesmässiga som pågår på avdelningen, men också – emellanåt – om politik.

Nils och Ole Martin hade känt varandra i 26 år och arbetat tätt tillsammans de senaste tio–tolv åren.

– Kan du inte läsa Livsviktiga frågor? föreslog kollegan.

Boken är en praktisk introduktion i kristen tro, och Nils erbjöd sig att låna honom sitt eget exemplar.

Ett par veckor senare låg boken samt en lapp i Nils hylla. Ole Martin skrev att den var så bra att han ville äga ett eget exemplar. Något mer hörde inte Nils, på ett halvår.

Under tiden fick en släkting med sig Ole Martin och dennes fru, Kari Dale Pedersen, till församlingen Kristent Fellseskap (Kristen gemenskap) i Bergen. Här blev de presenterade för ett av pastorsparen, Irene och Per Erik Olsen, som bjöd med dem hem.

– Det var speciellt, minns Irene.

Hon beskriver paret Pedersen som ”varma” och ”intellektuella” människor.

– De var lätta att tala med och det var ett fint första möte. Vi är fortfarande vänner.

Hösten därefter tog sig Ole Martin en tur till sjukhuset för att hälsa på sina kolleger. Han kom då i samspråk med sin vän Nils.

– Han sade: ”Att du gav mig den där boken har lett till att jag snart genomfört en Alphakurs”, återberättar Nils.

Det var Irene som bjudit in Kari och Ole Martin till Alphakursen.

– Jag kämpade lite med mig själv innan jag ringde dem, om jag skulle ringa, medger hon.

Men paret var redo.

– Det blev ja på en gång. De frågade: ”Ska vi ha med oss papper och penna?”, berättar Irene.

Hon och maken presenterade Ole Marin och Kari för sina goda vänner, Bjørg och Tony Jessen, som också bodde i Os på den tiden och som också skulle gå kursen.

Per Erik Gåskjenn ledde studiecirkeln och höll i det mesta av undervisningen. Den kristne advokaten minns väl Ole Martin som ”en energisk typ med många bra frågor och betraktelser omkring tro”.

– Han var en spännande person att ha med i gruppen, säger Per Erik.

Han fick anledning att prata en hel del med Ole Martin, som han beskriver som ”en väldigt social person” och ”en av de lite mer vuxna deltagarna”.

Ganska snabbt bestämde Ole Martin sig för att ta emot Jesus som sin frälsare. Och mot slutet av Alphakursen följde Kari efter.

– Det var jag som var den svåra, säger hon och skrattar.

– Saker tar tid. Man ska lämna mycket av sitt tänkesätt. Jag är inte uppvuxen i ett kristet hem, även om jag hade en kristen mormor och moster. Det var rationalismen som styrde hos oss, säger Kari.

Själv arbetade hon som lektor innan hon blev pensionär.

Till sist gick Kari schematiskt tillväga: hon listade alla argument hon kunde för och emot att ta emot Jesus.

– När det kommer till kritan så finns det bara ett svar, säger hon och ler igen.

Ole Martin upptäckte snabbt att kristen tro ”var riktiga grejor”.

– Plötsligt en morgon hade jag en upplevelse av en otrolig frid och avslappning. Först tänkte jag att jag höll på att dö, för detta var något jag aldrig hade varit med om tidigare.

Han märkte ganska snart att även hans personlighet hade ändrat sig.

– Jag sade ständigt till mig själv: ”Jamen, Ole, detta hade du inte sagt eller gjort för ett halvår sedan.” Jag blev mindre egoistisk och jag blev mer handlingskraftig. Det blev intressant att läsa Bibeln och jag slog på [den kristna tv-kanalen; reds anm] Visjon Norge och mottog en stor dos konservativ kristendom, berättar han.

Han slutade också tvärt att svära.

– Det var underligt, säger han bestämt.

Kari nickar.

– Ja, tidigare var det i varje mening, så något hände.

Vi följer med paret till deras sjöbod och Askeladden, den båtmodell de är så förtjusta i. Där står pärm efter pärm med Ole Martins doktorsavhandling sida vid sida med fiskeredskap, kastruller och stekpannor som de inte haft hjärta att göra sig av med ännu.

När vi frågar den pensionerade läkaren om när hans troshistoria började, kommer svaret direkt.

– Den började på söndagsskolan, säger han.

Som barn besökte Ole Martin ofta kristna miljöer, men han hade inga nära vänner som räknade sig som troende.

– När jag kom till gymnasiet var jag så pass troende att jag menade att Gud fanns. Men när vi läste om evolutionsteorin tänkte jag att en Gud som har skapat hela universum inte kunde vara så exakt som man får intryck av i Bibeln.

Han gled bort. Det blev festande och alkohol, berättar han.

– Men med måtta. Alkohol har aldrig varit ett problem för dig, inskjuter Kari.

– Inte överhuvudtaget, bekräftar han.

Den begåvade mannen stötte på en och annan kristen på sin väg genom livet. Han nämner namnet på flera personer han mötte i lumpen, som student i Tyskland, och när han arbetade som vetenskaplig assistent i Berlin.

– Jag fick ett gott intryck av dem. Det var bra människor, men de var tråkiga, tillägger han.

När han närmade sig slutet av sitt yrkesaktiva liv pushade en släkting på lite och talade för kristendomen. Läkaren fick intressanta böcker om så kallad ”fine tuning” (ung: finjustering; en process inom teoretisk fysik) av universum.

– Om något ändras överhuvudtaget inom atomfysik, så kommer vi inte att kunna existera. Tänker man på det förstår man att ingenting uppstår av en slump, resonerar Ole Martin.

Han började tänka mer seriöst på att en levande Gud kunde stå bakom universum. Möjligheten av evigt liv eller evig förtappelse slog honom också som verklig.

– Jag sade till mig själv: ”Du måste göra upp ditt liv”, säger Ole Martin, som nu har fyllt 82 år.

Han tillägger:

– Och just då kom Nils med den där boken.

Paret minns väl kontakten de fick med människorna i Kristent Fellesskap efteråt.

– Det är viktigt när man kommer som ny till en församling att det är någon som ser dig, säger Kari.

Maken skrattar vid minnet.

– Det kändes skrämmande. Vi var lite nervösa.

De berömmer dock kursledaren, Per Erik Gåskjenn.

– Vi gillade honom. Alphakursen var bra, och det fanns ingen anledning att se sig tillbaka.

Vid Alphakursens slut gick vännerna Bjørg och Tony Jessen en Betakurs med Kari och Ole Martin, vilken ger hjälp att sätta den kristna tron i praktik.

– De var tydliga med att de ville det, säger Bjørg.

– Vi gick igenom en bok med dem, och pratade och bad tillsammans. Det har varit utvecklande även för oss.

Tony har bakgrund som pastor inom norska Missonsförbundet och som bibelskolelärare, och har även erfarenhet av själavårdsarbete. Han säger att det har varit intressant och utmanande att ha kontakt med ett par som har levt ett liv så olikt hans eget, med många ateistiska vänner omkring sig.

– Det har varit givande att ta del i utvecklingen när två som är långt uppe i åren väljer att börja sin vandring med Jesus. Vi har blivit förtjusta i dem, berättar han.

Nils Walde beskriver sin tidigare kollegas förvandling som radikal.

– Han var en friskus som hade varit med om mycket märkliga saker genom livet. Plötsligt blev det ett annat fokus, hans intressen, och det han lade sin tid på, förändrades.

Nils hänvisar till att Ole Martin nu läser Bibeln och kristna böcker, går på evangeliska möten och är med i olika sammanhang där han berättar om det som skett i hans liv.

Ole Martin bekräftar att hans prioriteringar fullständigt vänts upp och ner.

– Man förlorar intresset för att festa, men på ett väldigt bra sätt. Man behöver inte anstränga sig, det är bara inte naturligt längre. 

Kari skjuter in:

– Man är mycket nöjdare och mår bättre.

– Ja, man är konsekvent lyckligare och får ett bättre förhållande till sin fru eftersom man är mindre av en ”skitstövel”. Det är faktiskt roligare att göra något bra för partnern, säger Ole Martin.

De skrattar båda två.

– Förhållandet till barnen har också förbättrats, tillägger Kari, och maken fyller i:

– Tröskeln för att bli arg och gå till angrepp är högre. Jag är inte lika arrogant och kan lägga ner saker.

Paret förkovrar sig medvetet som kristna. En bok av den kristna läkaren Rebecca Brown har betytt mycket för dem.

– Hon menar att man måste bekänna och nämna all synd gentemot andra, och det som andra har gjort fel mot en själv inför Gud. Sedan måste man be den helige Ande om hjälp att förlåta.

Både Kari och Ole Martin skrev ner flera A4-sidor med saker som måste göras upp. Sedan skred de till verket.

Rebecca Brown undervisade också om helande genom bön. Ole Martin berättar att Kari hade haft eskalerande gikt i händerna i flera månader innan de började lyssna på undervisningen.

– Hon var så svag i händerna att hon knappt kunde köra bil. Hon kunde inte heller hantera kastruller i köksskåpet. Det blev så otympligt.

Paret fick för sig att Kari skulle bli frisk i Jesu namn.

– Ole bad för mig och gjorde som Rebecca Brown sade. Han smorde mina händer med olja och bad att oljan skulle bli välsignad.

– Det var en troshandling, inskjuter Ole Martin.

– Jag kände inom loppet av de följande timmarna att något hade hänt, fortsätter Kari.

Hon håller leende fram båda händerna.

– Mina krokiga fingrar blev raka i januari 2011.

Nils har bjudit in sin tidigare kollega till möte både i den kristna läkarföreningen och till sin egen församling. Han har dessutom bjudit några av deras gemensamma kollegor hem till sig för att de ska få höra Ole Martin berätta om vad han har upplevt.

– Jag tänkte att någon av dem som känner honom säkert är intresserade av att tala om tro. Jag har en önskan att flera ska höra evangeliet från en som har erfarit både tro och att inte tro.

Nils har även en bekännelse:

– Jag har bett – men Ole Martin är inte den jag har bett mest för, för jag trodde att potentialen för bönesvar var dålig, avslutar han skämtsamt.

Om något ändras överhuvudtaget inom atomfysik, så kommer vi inte att kunna existera. Tänker man på det förstår man att ingenting uppstår av en slump.
Jag har bett – men Ole Martin är inte den jag har bett mest för, för jag trodde att potentialen för bönesvar var dålig.
Saker tar tid. Man ska lämna mycket av sitt tänkesätt.

Tusen poliser till räcker inte för att hindra ungdomsbrottslighet

Ledare En ny studie från Brottsförebyggande rådet (Brå) visar att unga som döms för rån eller våld mot... lördag 17/4 00:10

Att förlåta betyder inte att jag säger att det som hände var okej.

Ungkrönika Jag sitter och lyssnar på min vän på andra sidan träbordet. Hon beskriver hur hennes hjärta har... lördag 17/4 00:00

KD vill förebygga brott genom stärkta familjer

Politik. Ett förstatligande av sjukvården var första prioritet när Kristdemokraternas partiledare talade på... lördag 17/4 08:00
E-tidning
Senaste magasinen
Senaste avsnitten:
Följ Världen idag i sociala medier