Ricky Andersson, i dag 28 år gammal, tror att han kan ha slagit något sorts rekord i Jönköping på antal placeringar på olika boenden. Under bara tre år placerades han på hela 30 olika platser, såsom familjehem och institutioner.
– Jag hade det som ett sorts roande nöje att aldrig bli fast på en punkt, säger han.
Problemen hade funnits med under hela uppväxten, och Ricky minns våld i hemmet redan när han var sex år.
– Det var en extremt kantig uppväxt, vilket slutade med placeringar i familjehem och HVB-hem för att få bukt med mina problem med dålig skolgång och omotiverad själ, säger Ricky.
Problemen fick stor påverkan på hans liv.
– Jag visste inte vem jag var, vem jag ville bli. Och om det var något jag skulle lära mig som liten så var det att jag var en värdelös individ – jag var ingenting, bara ett misslyckat problembarn.
För Ricky innebar en ”vanlig dag” att vara nedtryckt och utsatt – vilket han trodde var situationen även för andra barn.
– Jag trodde det var normalt att bli kränkt och misshandlad, säger han.
Efter många placeringar i hem och på institutioner blev han till slut inlåst på ett ungdomsboende, där han faktiskt trivdes bra. Men snart kom nya placeringar då – som han tolkade det – ingen ville ha med honom att göra och ingen klarade av honom.
– I 16-årsåldern fick jag en sorts stabilitet i ett HVB-liknande familjehem. Då utvecklades jag enormt, berättar Ricky.
Han kom in på gymnasiet och började läsa upp sina betyg.
Men ett par år senare insjuknade han ordentligt i en svår psykisk sjukdom, och han slutade prata med andra. Ändå valde myndigheterna att sätta honom i en lägenhet för att han skulle prova på att bo själv.
– Det var jag absolut inte kapabel till! Det fanns inte på världskartan att jag skulle klara av hygien, laga mat eller ta några egna initiativ. Jag blev bara än mer apatisk.
Så Ricky blev i stället inlåst på den ena psykiatrimottagningen efter den andra, enligt LPT, lagen om psykiatriskt tvångsomhändertagande. Han gick ner i vikt och var till slut så anorektisk att han fick sondmatas.
– Jag har inte så många minnen från den här tiden, men jag minns att det var svårt att ha slangarna kvar i näsan för att de kliade, berättar Ricky, som slussades mellan psykiatrin och sitt eget boende.
Men i det egna boendet var livet mest en misär.
– Orken att ta hand om mig själv var helt utraderad, konstaterar han.
Vid ett tillfälle hörde Ricky hur läkare sade att han var bortom räddning; hans psykiska sjukdom var för svår. Ricky var vid det laget hjälplös i det mesta och fick åka runt i en transportrullstol, helt förvirrad.
En dag drog han själv slutsatsen att han verkligen var bortom räddning, att det aldrig skulle bli något av honom.
– Jag beslutade mig för att ta mitt liv. Det var inget rop på hjälp, utan ett riktigt beslut. Jag såg fram emot den dagen jag skulle dö, berättar han.
Mitt i sin psykiska misär hade Ricky två kristna vänner, som han fick komma hem till ibland och som accepterade honom som den han var, trots alla hans problem. För dem berättade Ricky att han tänkte ta sitt liv.
– De förstod att jag skulle göra det, och berättade senare att de sade till varandra att det inte var lönt att ringa polisen, ”för han kommer ändå bara göra ett nytt försök”. Men de undrade om de kunde få be för mig.
Ricky lät vännerna be för honom och gick sedan hem till sig. Hela tiden med planen på sitt självmord i tankarna.
– När jag kom hem låg det plötsligt en bibel framme, som öppnade sig själv, och de första orden jag läste var: ”För människor är det omöjligt. Men för Gud är allting möjligt.”
Ricky berättar att han då ropade ut till Gud om räddning – om nu Gud fanns.
– Sedan ställde jag mig upp och pratade som om jag aldrig hade varit sjuk.
Personalen på psykiatrin undrade snart vad som hade hänt. Men Ricky visste – han hade mött Jesus.
– Bara två veckor senare fick jag mitt livs första jobb! Jag gick från att bestämma mig för att dö till att stå och svarva i industrin, och jag bestämde mig för att sluta äta mina mediciner. Jag som då var som ett levande apotek.
– Jag lade all min medicin i en påse och gick ut och sade: ”Jag är fri, i Jesu namn, tack för er hjälp. Jesus lever!”
Det har i dag gått tio år sedan Rickys förvandling. Men resan har, trots det starka gudsmötet, varit tuff, inte minst då han i princip fått lära sig allt i livet men i vuxen ålder.
– Jag hade ingen baskunskap. Absolut noll. Bara för att Gud räddat mig så betydde det inte att jag kunde allt.
Ricky gick bibelskola och flyttade sedan till Stockholm, där han fick jobb som säljare – sitt tidigare svåra apatiska och psykiska sjukdomstillstånd till trots. Och han lyckades väl i sitt arbete.
– Jag blev uppskattad på jobbet, och jag blev en person. Jag blev till och med populär. Tänk dig att gå från att ingen ser dig eller bryr sig om dig, till att människor säger att de vill vara som du.
Det nya livet i Stockholm blev dock tufft, där Ricky drog på sig skulder och till slut hamnade på ett härbärge. Men livet tog ännu en ny vändning när han flyttade hem till Jönköping, började jobba dubbla jobb och lyckades betala av alla sina skulder.
Ricky beslöt att lämna säljvärlden helt och hållet, och arbetar i dag som vårdare på gruppboende och äldreboende.
Trots att allt inte gått spikrakt har Ricky lärt sig en sak, även i dalarna:
– Gud är nådefull, han har koll på läget. Det handlar om att ödmjuka sig själv och bli ödmjuk inför Gud, säger han.
– Tidigare såg jag inte mig själv som sårbar och då kunde jag inte heller vara sårbar inför Gud. Folk pratade om att böja sig för korset, men jag hade aldrig behövt böja mig för någon. I dag inser jag att jag behöver böja mig inför Gud och det har gett en annan relation till både människor och Gud.
Även om de senaste tio åren inneburit en kamp ser Ricky en skillnad i sitt liv i dag.
– Jag har kämpat med posttraumatisk stress, men jag vet nu att jag har något som är mycket större, som ser mig i detta och som jag kan luta mig mot. En som jag kan be om förlåtelse och som hör mina böner.
Det svåraste, säger Ricky, har varit att finna sig själv i en roll med Jesus. Men om han får ge ett tips till andra i liknande situationer så är det att förvänta sig just det att resan i tron inte är spikrak.
– Kommer du exempelvis från en situation med psykisk ohälsa så kan det finnas jättemycket som du behöver ta igen. Men våga göra bort dig, våga ställa dig inför olika situationer. Du har Gud med dig och han ser din situation och anledningen till att du hamnat där, säger han, och skickar med ytterligare några ord:
– Fortsätt vara ihärdig och utmana dig själv. Och fortsätt tro på Jesus, tro inte på dig själv. Det tror jag är det bästa.