Två och en halv meter mellan vingspetsarna stod det att den hade. Vit och svart och stor och mäktig satt den där i buren, jättehavsörnen. Men den satt i en djurparksbur. Och den satt. Vi tittade nyfiket, men den var stilla och visade inte – åtminstone inte under tiden vi var där – upp sin magnifika flygkonst. Jag klandrar den inte. Den skulle nått andra änden av buren på två vingslag, så varför ödsla kraft? 

Utan att ge mig in i diskussionen om djurparkers förtjänstfullhet eller inte, så konstaterade jag lite sorgset att den där jättehavsörnen inte var i sitt rätta element. Den är skapad för de stora vidderna och för långa flygturer under himlen, men är satt i en bur. Begränsad. Ändå har den förmågan att flyga kvar. Vingarna skulle kunna bära den långt, långt. Om den varit fri.