Skräcken griper tag i mig, kroppens funktioner tycks delvis lägga av och tankarna flippar. Helt oförberedd måste jag nu lösa situationen och ger ett direkt kommando till familjen att vi måste ta oss ner. Och det direkt.

När jag möter min makes blick, som borde vara fylld av fruktan och panik, ser jag i stället förundran och i hans ansikte leker till och med ett leende. Det smittar inte av sig till mig.