Jag minns hur jag skrek på honom och att jag hoppades att det gjorde honom döv. Samtidigt ställde jag mig upp och grabbade tag i min plånbok som jag kastade, mitt allra hårdaste, rakt i bröstet på honom. Jag var så obehärskat arg som jag aldrig varit varken förr eller senare. Hans resonemang var så urbota dumt att jag inte kunde begripa hur han hade kvalat in på platsen som min make.

Medan Stefan, också arg men överraskad, försökte ta in attacken från mig, fick jag tid att gråtande springa ut i den mörka vinterkvällen.