Det var konfirmandläger och jag hade haft morgonandakten. Jag vill minnas att jag talat om hur jag som barn varje morgon brukade vakna av de dämpade ljuden bakom den stängda kontorsdörren snett emot mitt rum. Min pappa som bad. Hur jag brukade ligga en stund där i sängen och fundera över det faktum att pappa bad för  mig. Och känslan av trygghet som ofrånkomligen sammankopplades till begreppet bön, redan där och då.

En känsla som sedan följt mig genom livet – oavsett om det gällt att gå till en ny skola, att ormrädd gå hem i afrikanska natten eller att lita på Guds ledning i ett stort trossteg.