Min mans syster sade ibland som liten, när ensamheten blev för stor: ”Ingen kompit, entam kompit”. Hon hade svårt med ”s” som blev ett ”t” i stället. Det var till viss del ett uttryck som lät lite gulligt, men samtidigt uttryckte ett barns känsla av att ensamheten sved. Min svägerska är en mycket social person med mängder med vänner, men citatet beskriver det vi alla kan känna ibland. Ensamheten kan komma när man minst av allt väntar det. Den tar syret ur rummet och gör att man tappar energin. Den tar bort både självförtroendet och din inre hälsa. 

Att som barn drabbas av en känsla av ensamhet kan få effekt långt in i vuxenlivet. Att som förälder ordna födelsedagskalas för sitt barn och se den besvikelse och oro ett barn kan känna när få vill komma och fira, är smärtsamt. Där får man som förälder kliva in och skölja över de små med oceaner av kärlek och få dem på andra tankar än att mäta sig med andra. Så mycket av vårt värde lägger vi som unga, men även som vuxna, om vi är populära eller i alla fall respekterade.