Om än min kropp och min själ tynar bort, så är Gud mitt hjärtas klippa och min del för evigt.
Psaltaren 73:26

Världen idag

Fann kärleken på skolan

Mariana var färdigbakad ekonom och medlem i Filadelfiakyrkan i Moldaviens huvudstad Chișinău när hon fick chansen att gå på svensk folkhögskola i ett halvår. Hösten på Mariannelund 2004 förändrade hennes liv.

Vardag · Publicerad 12:00, 10 feb 2016

När Världen idag når Mariana Rosdahl på mobilen i Jönköping är hon i full färd med att få barnen i vagnen för ett besök hos en väninna.

Barnen, det är Marius, 4,5 och Livia, 2,5, som båda får vara med mamma i dag. Lucas, som fyller sju i sommar, är i skolan.

– Ja, det är lite väl fullt upp ibland, får Mariana fram mellan glada tjoanden i bakgrunden.

Att hon skulle hamna i småländska Tenhult med man och barn – och arbete på Ikea, av alla ställen – var inget som fanns på kartan för den 20-åriga Mariana för knappt 12 år sedan.

Då var Mariana just klar med en yrkesutbildning i ekonomi, med i lovsångsteamet i sin församling och lite osäker på vad hon skulle göra med sitt liv.

– Året innan hade två lärare från folkhögskolan i Mariannelund, Otto och Lena Rimås, som vanligt kommit till Chișinău under påsken för att hålla kurser för pastorer och ledare i kyrkan, berättar hon.

– Och det året, 2003, frågade de min pastor om det fanns någon från församlingen som kunde tänka sig att komma till Sverige och läsa ett halvår på bibelskolan i Mariannelund. Det enda kravet var att man skulle tala ryska och engelska, och inte vara uppbunden av studier eller arbete.

Mariana passade in perfekt på beskrivningen, och ett år senare packade hon sina väskor för att för första gången i livet tillbringa en längre tid utomlands utan sina föräldrar.

Hon hamnade på InterConnect, en internationell terminskurs som genomfördes vid Mariannelunds folkhögskola åren 1993–2010. Totalt 144 utländska kursdeltagare från 21 länder deltog i utbildningen. Ungefär hälften av kursdeltagarna kom från Sverige, och hälften från andra länder.

– Svenskarna som läste kursen var väldigt vänliga och alla tog väl hand om oss. Jag blev god vän med flera studenter och trivdes bra, berättar Mariana.

Men trots allt var familj och gamla vänner långt borta, och efter en månad ungefär kom en plötslig dipp.

– En kväll gick jag ner i källaren och kollade på film för mig själv. Så himla glad var jag verkligen inte. Då kom Håkan ner, och för första gången började vi prata lite mer med varandra.

Det visade sig att ungdomarna hade mycket mer gemensamt än de vetat om.

– Vi började prata väldigt öppet med varandra. Och även om vi kom från två olika länder och två olika familjer, visade det sig att vi vuxit upp på ungefär samma sätt. Vi kom också fram till att vi såg på livet på samma sätt, på tron och på alla möjliga frågor, berättar Mariana.

Det lustiga för Mariana var att hon redan i början av teminen gått på promenad med Håkan på de "kärleksbroar" som omger sjön vid folkhögskolan.

– Min kamrat sa att det fanns en sägen om att man skulle bli tillsammans med den man går på broarna med. Aldrig i livet, tänkte jag då, och tittade på Håkan, med hans träskor och "bondfrisyr". Men så blev det ju till slut.

De känslor som började gro där i källaren på Mariannelund, slog inte ut i full blom förrän terminen tagit slut.

– Jag tvekade väldigt länge, eftersom jag ville koncentrera mig på studierna och sen skulle jag ju tillbaka till Moldavien.

Men av en slump kom paret att tillbringa tre dagar i varandras sällskap precis efter terminens slut. Och efter det fanns ingen återvändo.

– Vi gifte oss i Sverige den 8 juli 2006. Då hade Håkan varit flera gånger och hälsat på i Moldavien, och mina föräldrar varit i Sverige, berättar Mariana.

I dag bor Mariana och Håkan Rosdahl i Tenhult i Jönköpings kommun med sina tre barn. Mariana arbetar på Ikea som säljare medan Håkan är ingenjör.

– Många av dem vi lärde känna på Mariannelund har vi kontakt med fortfarande. Två som gick i min klass är med i samma kyrka som vi, Kungsportskyrkan i Huskvarna. Och två från skolan var länge i samma hemgrupp som vi. Så vi har verkligen fått vänner för livet.

Vi började prata väldigt öppet med varandra. Och även om vi kom från två olika länder och två olika familjer, visade det sig att vi vuxit upp på ungefär samma sätt.
Många av dem vi lärde känna på Mariannelund har vi kontakt med fortfarande.

Rätt ska vara rätt om mänskliga rättigheter

Ledare Det talas mycket om mänskliga rättigheter i dag. Det är bra. FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna har precis firat 70 år, och de 30 punkter...