Tältmöten, Segertoner, härlig stämning och goa gubbar och gummor som kramar om honom vid möten ute på landsbygden. David Ringbäcks uppväxt i en pastorsfamilj har gett honom många fina minnen från kyrkans värld.
– Jag hör väl till de som inte kan säga att ”då kom jag till tro”. Det var lika naturligt som resten av livet var, säger David, och berättar att hans egna upplevelser och erfarenheter som barn gjorde att hans tro blev personligt levande.
Därför har David själv aldrig egentligen tvekat på sin tro. I stället var det hans dragning mot artistlivet som fick honom att gå åt ett annat håll. Som 9-åring hörde han för första gången hiphop och imponerades över det han hörde.
Några år senare flyttade familjen till Åmål. Från att ha bott i en ort där de flesta barnen gick till kyrkan blev han en av bara en liten klick som tillhörde en församling, och det började bli pinsamt att gå till kyrkan.
– I relation till mina jämnåriga kamrater så hade vi det mycket mer ekonomiskt knapert. Det satte spår och skapade känslor av utanförskap, ganska djupa faktiskt, berättar han.
Samtidigt kom hiphopen på bred marsch med ett vredgat svar på orättvisor i samhället, och mitt i hans eget utanförskap mötte hiphopen honom.
– Det var en tid där tron hamnade mer och mer i periferin och verkligen krockade med det jag tyckte om, berättar han.
Gud var fortfarande en verklighet för honom och han visste vad han trodde på, men David beslutade sig för att försöka lyckas inom musiken och gå sin egen väg.
Han började i mitten av 90-talet att lägga ut egna texter och låtklipp på forum på internet, vilket fick honom i kontakt med en annan hiphoppare i Uppsala. De två började spela in låtar tillsammans och fick sedan kontakt med ytterligare två hiphoppare, och tillsammans startade de fyra hiphopgruppen Mobbade barn med automatvapen.
Han skötte fortfarande sitt pluggande i skolan, men det som blev viktigt för honom var att lyckas inom hiphopen och att få spelningar.
Successivt spelade de in mer och mer på vinyl och kassetter, och musiken hittade ut till en publik genom internet.
David kände samtidigt att han uppfyllde sina drömmar.
– Jag levde med en lite kluven känsla där jag visste att jag hade lämnat mitt jag bakom mig på ett sätt. Men jag var så uppfylld av det som jag hade skapat och ville så gärna tro att det var sant, säger han, men konstaterar att uppväxten inom kyrkan gnagde lite inom honom.
– Men jag såg inget som kunde stoppa det tåg som jag klivit på. Jag tyckte att jag hade så mycket att vinna.
Responsen växte hos fansen och år 2000 stod Mobbade Barn Med Automatvapen på Hultsfredsfestivalens scen. Fester och spelningar på klubbar och barer blev en vardag och tron lades på hyllan för David.
Men när han kom hem till sin studentlägenhet i Karlstad en kväll hade han fått en evangelisationsbroschyr i brevlådan, med texten ”Varför måste man omvända sig?” på omslaget.
– Jag visste ju vad det handlade om, så jag kastade inte bort det direkt, även om jag var rädd för kristna och kristen tro.
– Av någon anledning satte jag mig och började läsa broschyren.
Texten löd ungefär ”du tycker kanske att du kommit någonstans i livet och är nöjd med dina relationer”.
– Där hakade det fast sig ännu mer för mig, för det var precis så jag kände. Jag kände ju att jag hade förverkligat mig själv.
Texten i broschyren tog allting fram till sin spets – till evighetens rand och vad som händer efter detta liv.
– Den här texten ställde mig inför evigheten och jag blev väldigt berörd av det jag läste. Jag kände igen vem som talade till mig i texten, jag kände igen tonen. Det var Guds ande i det där.
Det där lilla evangelisationshäftet som damp ner i brevlådan fick den då 19-årige David att göra ett nödstopp på den tågresa han befann sig på i livet.
– Jag började be för första gången på vad som kändes en evighet. Det var nog första gången jag bad på fem, sex år. Jag var så tagen av vad jag läste och visste att Gud talade till mig och ville säga något om mitt liv.
Där och då förstod han att han inte kunde fortsätta leva det liv som han gjorde. Redan samma dag ringde David till en av vännerna i gruppen och sade att han hade mött Gud och att han tänkte sluta rappa.
– Jag tror att han tyckte att jag var rätt så knäpp faktiskt. Vi var ju i ett sammanhang där Gud inte fanns på kartan, så att någon skulle fatta ett sånt beslut baserat på sin kristna tro var något man skrattade åt.
Men när han nu tittar tillbaka på det som varit kan han hela tiden se att Gud varit trofast.
– Det var något i min strävan i musiken som ändå hade med Gud att göra det. Gud lämnade inte mig utan plockade upp de här grejerna och sa att det var dags att komma hem, konstaterar han.
David berättar att han inte saknat den rotlösa livsstilen, det sökande och det kaotiska som hiphopen gav. Däremot saknade han tidigt att få rappa, och gick ett tag över till att göra kristen hiphop innan det rann ut i sanden.
2006 flyttade han istället till Brasilien med sin fru som kommer därifrån. Där jobbar han just nu som lärare på en svensk skola, men hiphopen har hela tiden funnits med lite under ytan.
– Jag skulle kanske uttrycka det som att musiken alltid har funnits där, men att den under perioder har fått vara tyst. Men den har alltid funnits där under ytan och jag har återvänt till musiken hela tiden, skrivit lite och gjort några inspelningar på egen hand.
Nu har det gått 20 år sedan han lämnade hiphopscenen.
– På ett sätt har jag nästan fått leva om mitt liv, men det har varit en vandring jag varit tvungen att gå. Den här tiden har varit nödvändig för att lära känna mig själv.
– Att få möta lite grusade förhoppningar men att se att Gud kommer tillbaka, det har varit väldigt viktigt för mig.
Sommaren 2018 hörde Martin Sundberg, pastor i Pionjärkyrkan i Helsingborg, av sig till David och frågade om han ville medverka på en EP med kyrkan.
– Jag var lite rädd inför vad det skulle bli av det. Men jag lyssnade på deras låt ”Du som leder mig” och blev berörd av texten och musiken. Det kändes som att Gud kom och gav mig tillbaka musiken genom det där telefonsamtalet. Det var verkligen helt plötsligt och oväntat.
I december 2020, när han befann sig hemma i Sverige, spelade David in sin medverkan på totalt sex spår på den kommande EP:n från Pionjär, som släpps 19 mars.
– Det är lite blandade känslor. Så klart är jag mycket medveten om det som varit och vad jag stod i förut och att det finns en spänning där. Men det här är annorlunda, en annan stil.
David berättar att det inte är en renodlad hiphop-EP utan ett möte mellan ett par olika genrer.
– Det känns jättespännande det vi gjort och det känns i tiden och förhoppningsvis är det så pass genuint att även hiphopare ska bli berörda av det, säger han.
Medverkan på den nya EP:n blir han första musiksläpp på många år. Men nu har han en längtan efter att återigen få syssla med musik.
– Jag vill ge svaret Jesus även till hiphopens sökande efter identitet. Det här är ett första steg, sedan går det inte att säga nu vad som blir nästa. Men jag längtar efter att få stå i musiken igen, fast på ett annat sätt.