Burundi har länge varit ett krigsdrabbat land, och det påverkade även Fabrice Ahishakiye under uppväxten. Tillsammans med sin lillebror fick de bo hos sin farbror efter att föräldrarna dött, men när Fabrice var tio år flyttade hans farbror till Sverige för att fly undan oroligheterna i hemlandet. Två år senare kunde även Fabrice, hans lillebror och farbrorns övriga familj komma efter.
– Jag minns hur kallt och trist det var när jag kom hit. Jag var van vid 30 grader varmt och plötsligt var det kallt ute, det var väldigt stora kontraster, minns han och konstaterar att flytten till ett nytt land påverkat honom både på gott och ont.
– Det var inte så lätt att lämna släkt och vänner och åka till ett nytt land. Jag var van att leka med mina kompisar och att jag kände alla, men nu behövde jag lära mig ett nytt språk. Det var utmanande.
Hans farbror hade under de två år han bott i Sverige, innan övriga familjen kom efter, gått på Livets ords bibelskola. Därför blev det Livets ords kristna skola som Fabrice började på. Och det skulle komma att förändra mycket.
– När jag var 14 år så bestämde jag att jag och Gud skulle bli vänner. Jag minns det som i går att jag fick ett möte med Gud som förvandlade allt, säger Fabrice.
Även i Burundi gick han till kyrkan, men då var det mest för att spela fotboll med kompisarna – inte för att gå på gudstjänst. Men den egna upplevelsen av Gud förändrade mycket, och gjorde honom mer medveten både om livet med Gud och den helige Ande och allt vad det innebär.
Då började han också känna en kallelse över sitt liv.
– I gymnasiet blev jag mer medveten om det, och sedan när jag teamade för Ny Generation i ett år i Huskvarna blev det mycket tydligare.
Fabrice började engagera sig mer och mer i Livets ord, och som 17-åring ledde han en hemgrupp i församlingen. När Joakim Lundqvist avskildes som ny förstepastor i församlingen var Fabrice yngst av alla ledare som var med.
– Där någonstans insåg jag att det kanske fanns någon kallelse för mig, berättar han.
Efter gymnasiet fick Fabrice jobb som administratör på kyrkans ungdomskontor. Efter tre år gick Sebastian Asklund på pappaledighet från sin tjänst som ungdomspastor och Fabrice fick frågan om att vikariera.
– Det var väldigt stort och speciellt, men när jag fick frågan var jag beredd att säga nej. Jag var så nöjd med det jag hade och tvivlade på min kallelse. Vem var jag, den lille killen från Burundi, att leda det här? Jag kände mig som Gideon.
– Men jag har en fru som är en väldigt stark bönekrigare, konstaterar han.
Så Fabrice tackade till slut ja – och när Sebastian inte kom tillbaka som ungdomspastor efter sin föräldraledighet så fick han fortsätta.
– Så jag brukar skoja och säga att jag fortfarande är vikarierande pastor och att Sebastian snart kommer tillbaka.
I dag är Fabrice glad att han tackade ja, och han är tacksam för att han får jobba i sin hemförsamling.
– Församlingen är allt för mig, det är A och O. Att jag får jobba här på Livets ord där jag vuxit upp betyder mycket. Det är inget jag tar för givet.
– Jag älskar att bygga kyrka och älskar att Gud har valt en plats och ett koncept som han vill använda för att nå människor i det här livet. Det tycker jag är häftigt, fortsätter han.
Fabrice drivs av att hjälpa människor att hitta hem i församlingen, och att det ska vara en plats där alla kan mötas och få plats.
– Jag fick själv ett hem i kyrkan och min bön är att både unga och äldre, var de än kommer i från, också ska få hitta ett hem i församlingen.
När han började arbeta i församlingen kom max 150 ungdomar till fredagsträffarna, om det var en riktigt bra dag. I dag kommer upp till 300 ungdomar varje fredag.
– Det visar vad Gud har gjort och gör bland oss, och vi får se ungdomar komma till tro och möta Gud. Min längtan är nu att ännu fler ungdomar i vår stad ska få lära känna Jesus, säger Fabrice och tillägger:
– Vad mer kan jag göra än att försöka få fler ungdomar att möta den Gud som jag själv har fått möta?
Även bönen har en central plats i hans liv.
– För mig har den alltid haft det. När livet varit som svårast har det burit mig. Jag tänker att allt ska börja och sluta i bön. Det är det enda som hjälper mig i de svåraste och i de gladaste stunderna.
Men resan från föräldralös i Burundi till att bli ungdomspastor i Sverige var inget han någonsin varken kunnat drömma om eller planera.
– Det fanns inte på kartan. Det är bara Guds nåd, utan Gud hade det inte varit möjligt. Det är obeskrivligt och något som jag är evigt tacksam för.
Nu står han dessutom inför att återigen, efter ett uppehåll under pandemin, kunna vara med och arrangera Youthkonferensen i Livets ord denna vecka.
– Min bön och längtan är att Gud ska överraska oss. Jag längtar efter att vi får samlas och lovsjunga tillsammans igen. Det är en känsla som inte går att beskriva.
Samtidigt är konferensen lite av ett oskrivet blad då det är två år sedan den senaste arrangerades.
– Men jag ser fram emot allting, från början till slut.
Och framtiden då? Ja, Fabrice ser inget annat framför sig än att på något sätt fortsätta i sin kallelse.
– Jag drömmer om att få vara med och bygga församlingar tills jag går i graven och Herren tar hem mig. Så länge den dagen inte har kommit så ska jag fortsätta njuta av livet här i församlingar på jorden.