Det är fredag eftermiddag vecka nio, och sportlovet firas in i norra Sverige. På busstorget i centrala Örnsköldsvik skyndar sig skolungdomar att hinna med rätt buss hem.
För den som måste vänta på sin landsbygdsbuss eller bara vill sitta ner i lugn och ro är mysiga ”Anna-Lisas” ett bra alternativ. Där inne sitter Jamina Strömgren och Arwa Bergström och fikar tillsammans med Miriam Holmgren.
De två förstnämnda går på gymnasiet, och har gemensamt att de är ledare för de kristna skolgrupperna på sina respektive skolor. Den tredje, Miriam, jobbar för Skolkyrkan i samma stad, och har som en av sina arbetsuppgifter att finnas där för skolgrupperna.
Trion pratar uppsluppet med varandra, och tjejerna svarar snabbt när jag frågar hur det kommer sig att just de valt att engagera sig:
– Jag tycker att det är viktigt att det finns en grupp på skolan som vill sprida Jesus, säger Arwa.
Arwa går tredje året på Vård- och omsorgsprogrammet på Parkskolan. Gruppen fanns redan när hon började, och när ledarna slutade tog hon över ansvaret. Det var inget nytt för Arwa som startade sin första skolgrupp redan på högstadiet.
– Det är inte så att vi predikar, men vi väljer att sprida glädje på olika sätt, bjuder på fika och visar att vi finns. Många mår dåligt i dag, och då känns det bra att få dela värme och hopp.
För Jamina Strömgren, som går första året på Musikestetprogrammet på Nolaskolan, började engagemanget alldeles nyss. När hon i höstas började gymnasiet fanns ingen kristen skolgrupp. De tidigare ledarna hade tagit studenten och ingen hade axlat deras roll. Det var under den kristna nyårskonferensen Unite i Umeå som allt började.
– Det var en fantastisk konferens med härlig atmosfär. Bland flera utställare fanns skolorganisationen Ny Generation. Jag pratade med dem och blev nyfiken, men mer än så var det inte, berättar Jamina.
Så kom sista dagen på konferensen och ett seminarium som handlade om vikten av just kristna skolgrupper. Föreläsaren inspirerade med exempel på grupper som delat ut biblar, och sett positiva effekter av det.
– Då kände jag att ”nu kör vi”.
Jamina drog med sin kompis Maja till samma monter igen.
– De blev förstås jublande glada och gav oss direkt en startbox och ett papper vi skulle fylla i. ”Är jag gruppledare? Ja! Hjälpledare, det är väl du då?”
Jamina skrattar åt minnet av formuläret de fick i händerna som krävde kompisarna på några snabba beslut.
Efter det till synes spontana infallet kände sig Jamina både taggad och nervös, men fick veta att hon var fri att lägga upp arbetet som det passar henne.
– Det var skönt att ha Skolkyrkan bakom sig också, säger Jamina och tittar på Miriam.
Miriam gläds över unga som självmant kliver fram, och säger att det aldrig är något man kan ta för givet, eller pressa fram.
– Kallelsen måste vara deras egen, jag kan inte få någon att ta på sig ett ledaruppdrag, men när Gud kallar och de säger ”ja”, är det min och församlingarnas uppgift att stötta och be för dem.
Miriam förklarar att hon är anställd av frikyrkorna i staden, och att hon även samarbetar med Svenska kyrkan.
– Örnsköldsvik är en väldigt ekumenisk stad, och det är Skolkyrkans styrka också. Jag har flera församlingar och bedjare att dela utmaningar med, för bön behövs verkligen, för våra skolor, lärare, och inte minst våra kristna ungdomar där ute.
Miriam berättar vidare att långt ifrån alla kristna ungdomar har en kristen gemenskap på fritiden, och att det är viktigt att dessa får reda på att de inte är ensamma i skolan.
Har ni tips på hur man berättar för andra om sin kristna tro?
– Kristen merch, skrattar Arwa.
– Jag har många tröjor och smycken som signalerar vad jag tror på, säger hon och visar upp trycket med bibelcitat på sin t-shirt.
Jamina berättar hur hon gjorde när hon började gymnasiet:
– När klassen var ny skapade vi ganska snabbt en Whatsapp-grupp, och i den frågade jag om det fanns någon fler som var kristen. Jag fick några svar och kommentarer direkt i klasschatten, och lite senare trillade faktiskt ett privat meddelande in också. På så vis visste ju alla hur det låg till från start, säger Jamina.
– Och du fick samtidigt gå före och hjälpa andra bekänna sin tro, inflikar Miriam, som är snabb med uppmuntran.
Både Arwa och Jamina upplever att den största utmaningen är att få till en tid då alla kan träffas. Alla har olika scheman och mycket plugg och dessutom fritidsaktiviteter på det. Av denna anledning är det digitala nätverkandet viktigt i dag. Båda grupperna håller ihop genom chattgrupper och når till stor del ut till andra via Instagram.
– Det är långt ifrån bara kristna som följer våra konton, så även där har vi chansen att bjuda på uppmuntrande inlägg och bibelord, men även bjuda in när det händer något särskilt, förklarar Arwa.
– Det personliga mötet slår dock det mesta, säger Jamina.
– Jag bjöd hem flera klasskompisar häromveckan, och samtalet runt fikabordet råkade leda till en timmes prat om kristen tro, bara så där.
Vad gör du om du inte skulle ha svaret på någon fråga som ställs?
– Jag har ju inte alla svar, men frågan kan ju vara riktigt bra, och att ta det på allvar och återkomma, kan ju leda till en stor förändring i den personens liv.