Maria föddes i Ohio 1844 i en familj som inte var kristen. Vid elva års ålder dog Marias alkoholiserade pappa och familjens fattigdom fördjupades ytterligare. Familjen, som då hade växt till åtta, var tvungen att försörjas och alla barnen sändes ut för att arbeta, vilket fick Maria att gråta sig själv till sömns på kvällarna.
Vid 13 års ålder tar Maria emot Jesus och i samband med det upplever hon hur Jesus kallar henne till tjänst: ”Jag hörde Jesu röst som kallade mig att gå ut på vägarna och samla in de förlorade fåren.”
I en tid när kvinnliga förkunnare inte var accepterade såg hon giftermålet som enda sättet att komma ut i någon form av tjänst: ”Jag hade aldrig hört talas om kvinnor som arbetade offentligt förutom som missionärer, så jag kunde se ingen möjlighet, förutom som jag tänkte, om jag någonsin gifte mig skulle mitt val vara en uppriktig kristen och sedan skulle vi ge oss in i missionsarbetet.”
Hon gifte sig men familjen skulle lamslås av djup sorg då fem av deras sex barn dog. Äktenskapet havererade och efter ett antal år skiljde sig Maria på grund av mannens otrohet.
I stället för att bli bitter på Gud började Maria söka Gud ännu mer och vid ett tillfälle fick hon tröst genom en syn: ”När jag var ensam saknade jag mina älsklingar så mycket att jag grät som om mitt hjärta skulle brista. Då bad jag alltid och medan jag bad glömde jag allt jordiskt och flög bort genom tron till den Gyllene staden, och där såg jag mina kära tillsammans lysande i härlighet och tittade på mig och sade: 'Mamma, gråt inte för oss, men kom den här vägen.' Jag avslutade alltid med att prisa och ge ära åt Gud för att ha tagit dem till en så lycklig plats.”
Maria beskrev sig själv som blyg, men upplevde att Gud kallade henne i återkommande syner och visioner. Det var ett liknande tema i visionerna: Hon såg sig själv, på ett liknande sätt som en bonde bär in kärvar av skördar, bärga in en skörd av själar för Guds rike.
Men utan utbildning, som kvinna och dessutom mycket sjuk, såg hindren oöverstigliga ut: Maria lovade Gud att om han skulle återställa hennes hälsa, förbereda henne och visa henne det arbete som skulle göras, skulle hon försöka göra det.
Hon började omedelbart återhämta sig. Det var 1880, och hon var nu 35 år gammal. En dörr öppnades för Maria att predika och Gud bekände sig till sitt ord. Snart blev Maria Woodworth ett välkänt namn – möteslokalerna blev för små och byttes ut till ett mötestält som tog 8 000 besökare och på utomhusmöten samlades uppemot 25 000.
På många platser startades nya församlingar som ett resultat av alla som kommit till tro. Marias möten präglades av manifestationer där människor kunde falla ihop under Guds kraft och se visioner och märkliga helandeunder ägde rum.
Vid en möteskampanj i Springfield, Illinois, cirka 1884, bar man in en liten flicka med ryggmärgsinflammation, som var förlamad över hela kroppen. Detta tillstånd hade flickan haft i sex månader och under fyra månader hade hon inte ätit något, bara druckit lite mjölk.
Maria bad för henne och tog auktoritet över sjukdomen i Jesu namn. Maria berättar med egna ord: ”På fem minuter kunde hon sitta rak och lyfta händerna över huvudet. Fem minuter till och hon kunde prata och stå upp... Nästa morgon var hon den första som steg upp, sprang från hus till hus och berättade vad Gud hade gjort för henne.”
På ett annat kampanjmöte kom en kvinna som hade skadat sig allvarligt i samband med att hon föll i en trappa. Armen och handen hade brutits på flera ställen och fingrarna hade gått sönder. Handen och armen var svullna och inflammerade och knölarna var hårda. Hon skulle aldrig kunna använda armen eller handen.
Maria berättar: ”När vi bad för henne trängde människorna fram för att se vad som skulle hända. När de såg henne börja röra på sina fingrar och hand, och såg svullnaden gå ner och såg henne sträcka ut sin arm, sedan klappa sina händer och ropa 'Jag är helad!', kunde de knappt tro sina ögon. Starka män, som inte var troende, grät och sade: 'Säkert är Gud här!'”
Marias tjänst mötte också en hel del motstånd. Läkare försökte få henne intagen som sinnessjuk och pressen skrev ibland ner henne. I slutet av sin tjänst anslöt hon sig till den framväxande pingströrelsen och hon har ibland fått epitetet ”pingströrelsens farmor”.
Hon planterade även en egen församling som i dag går under namnet Lakeview Church och var på sin tid något så ovanligt som en multikulturell församling, öppen för alla etniciteter. Maria blev befordrad till himlen den 16 september 1924.