Låt dig inte besegras av det onda, utan besegra det onda med det goda.
Romarbrevet 12:21

Världen idag

Plusarkiv: Kvinnor i svensk kyrkohistoria

Tro och Liv · Publicerad 06:00, 31 jan 2011
Kvinnor i svensk
kyrkohistoria Den svenska kyrkohistorien är full av kvinnor – men de flesta är anonyma. I en ny antologi har Artos förlag samlat berättelserna om mödrarna i fädernas kyrka – kända och okända kvinnor som gjort avtryck i vår moderna kristna historia. Anna Sophia Bonde har läst. Artos förlag har gett ut en bok som lyfter fram tolv kvinnor ur den svenska kyrkohistorien. Den bygger på tolv artiklar som ursprungligen publicerats i Svensk kyrkotidning. De berättar om kvinnor som ville bli präster, men som inte kunde, kvinnor som ville och – efter vissa om och men – också blev prästvigda, kvinnor i klostervärlden, psalmdiktare, en missionär och en textilkonstnärinna.
Det är spännande att läsa om dessa föregångare, som så ofta fick kämpa för sin kallelse, mycket mer än vad jag behövt göra. Nittonhundratalet är ett århundrade som förändrar mycket för kvinnor i allmänhet. Vid dess början saknar kvinnor rösträtt, vid dess slut kommer "hemmafru" att vara ett närmast nedsättande ord: nu ska ju alla kvinnor förvärvsarbeta, det är det normala. Det är liksom beviset på att förmödrarnas kamp inte varit förgäves.

Flera av författarna till dessa artiklar har en feministisk utgångspunkt. Detta kan vara till både gagn och men. Till gagn för att det hjälper dem att förstå hur svårt det kunde vara för bara några årtionden sedan att, som intellektuell kvinna, bli tagen på allvar. Men ibland är det som att klarsyntheten försvinner. Någon beskriver sin farmor som en kvinna som var "omyndig hela livet". Det må ha varit sant i teknisk bemärkelse, men jag tror vi måste våga erkänna att detta inte hindrade kvinnor från att ta plats och, åtminstone i viss mån, kunna utvecklas där de befann sig, i hemmet. Visst har vi nått långt i vår tid, men mycket offras också på individualismens altare: familjens stabilitet, barnens trygghet, förtroendet mellan man och kvinna.

Författarnas utvecklingsoptimism förefaller därför vara delvis ett utslag av önsketänkande. Vid alla mänskliga framsteg verkar häfta glömska inför sådant som faktiskt var (o, hemska tanke) "bättre förr".
För faktum är ju att originella och självständigt tänkande människor, män som kvinnor, i alla tider har haft svårt bland sina samtida, och kanske först efter sin död blivit förstådda och uppskattade. För kristna intellektuella finns ju dessutom insikten att efterföljelse alltid innebär ett kors att bära, och att detta kan betyda ensamhet, offer, en oförstående omgivning.

En del av artiklarna är alltför kortfattade för att man som läsare ska hinna mer än nosa på personen ifråga. Artikeln om Alva Myrdal och hennes arbete med kyrka-stat-frågan, skulle exempelvis behövt betydligt mer utrymme för att intressera. Andra fungerar bättre i det lilla formatet. Särskilt njuter jag av Valborg Lindgärdes vänporträtt av Britt G Hallquist och Inger Selanders introduktion till Siri Dahlquist, också hon psalmdiktare och översättare. Jag får också lust att läsa mer om Jeanna Oterdahl och blir glad när jag hittar Ying Toijer Nilssons biografi, hittills oläst, i min bokhylla.
Jag påminns också om hur Margit Sahlin, en av de tre kvinnor som prästvigdes på palmsöndagen 1960, många år tidigare drivit frågan om ett differentierat prästämbete. Hur ämbetet, som det såg ut (och gör fortfarande) lider av "vattenskalle", det vill säga att för mycket har samlats under en etikett och att det vore bättre – och mer i linje med urkyrkans praxis – om det fanns flera sätt att vara präst på. Men för de konservativa var Margit Sahlin, om än klok, from och sansad, ett illrött skynke; alla sa bara nej och nej.

Det är typiskt att Margit Sahlin inte direkt fått några efterföljare bland de yngre, kvinnliga prästerna. Och kanske är det så att om de konservativa inte varit så förtvivlat ängsliga hade de kunnat bidra till att harmonisera ämbetsfrågan, i stället för att som det nu blev: provocera fram den ilskna feminism som sedan dess präglat Svenska kyrkan.

I bokens förord ställer Karin Wiborn, pastor i Svenska baptistsamfundet, frågan: Fick dessa kvinnor möjlighet att förstå själva vad de betyder för kvinnor i dag? Antagligen inte. För så är det ju att vara människa. Vi är tvungna att, som Sören Kierkegaard uttryckte saken, leva livet framlänges och förstå det baklänges. Är man en sådan som vill förstå, är det gott att kunna ösa ur traditionen. Dessa tolv lärjungar, sinsemellan så olika, kan hjälpa oss ett stycke på vägen. Anna Sophia Bonde

Nya möjligheter för kyrkan i coronatider

Ledare En av många följder av coronaepidemin har med de lokala församlingarnas förutsättningar att fira... lördag 28/3 00:00

Blandade utmaningar i ett land vant vid att hantera kriser

Israelkommentar Coronapandemin. Coronaviruset påverkar Israel på djupet. Man har tagit i rejält för att stoppa smittspridning, men... torsdag 26/3 00:00

Daniel Alm: Vi ställer inte in, vi ställer om

Coronapandemin. Vi har några tunga månader framför oss. Det skriver pingstledaren Daniel Alm till samfundets... fredag 27/3 17:11

Kan man förlora sin frälsning?

Mot väggen När man en gång tagit emot Jesus blir man Guds barn och Jesus bor i vårt hjärta. Om man senare...

Bön under svåra tider

Bönekrönika Vi lever i omskakande tider just nu. Stora delar av hela jordens befolkning berörs direkt eller...

Vad är då Jesu poäng med att likna sig själv vid en sådan ”giftbehållare”?

Inför söndag Joh 3:11–21 Den mörka natten är en bra tid för förtroliga samtal. Ett av världens mest berömda...