Så kom den till sist, den romersk-katolska kyrkans reformation. Den startade 31 oktober 1517 genom att en 34-årig tysk prästmunk, tillika professor, offentliggjorde 95 teser som bland annat gällde avlaten. Vad avlat är, återkommer vi till. (För innehållet i teserna, se Martling, s. 215–222.)

Att en reformation skulle komma var ingen överraskning, men däremot visste ingen när den skulle komma, var den skulle börja, vad som skulle utlösa den eller hur den skulle se ut. I själva verket tog det några år innan gemene man insåg att reformationen var på gång. Bland de sista att urskilja detta var påvarna i Rom. Till att börja med trodde de, att det handlade om att Martin Luther, professor i Wittenberg i Tyskland, blivit tokig.

Reformation – till sist

Sedan åtminstone senare delen av 1300-talet hade det funnits reformatoriska tendenser i den västerländska kristenheten. Engelsmannen John Wycliffe (cirka 1330–1384; postumt uppgrävd och ”avrättad” som heretiker 1415) och tjecken Jan Huss (född cirka 1372, kättarförklarad vid konciliet 1415 i Konstanz, därefter bränd på bål) och deras lärjungar föregriper på olika sätt Luthers teologi och kyrkokritik.

Både kyrkoledning och furstar hade bekämpat dessa och liknande rörelser med våld. Men under 1400-talet tillkom en rad faktorer som förändrade läget i Europa: renässansen, bibelhumanismen, ett antal nya universitet – främst i Tyskland –, för att inte tala om boktryckarkonsten. Ingen kunde förutse att en teknologisk uppfinning skulle få drastiska teologiska effekter: Nu tog det bara 4–6 veckor för Luthers texter att nå stora delar av Europa. Och skrev, det gjorde han. Åren 1517–1520 gav han ut 30 kortare texter som trycktes på ett 20-tal tryckerier och såldes i cirka 300 000 exemplar (Stark 318, 323). Vilka teologer i dag kan matcha detta?

Reformationen började – i biktstolen

En förklaring till att så många personer inte förstått sig på reformationen – däribland påven Leo X (1513–1521) – är att den började i biktstolen. Som präst hade Luther i åratal lyssnat till människors bikt, syndabekännelse, vilken skulle mynna ut i absolution (prästens tillsägelse på Guds uppdrag om syndernas förlåtelse). De förväntade sig att prästen med gillande skulle bejaka de avlatsbrev som år 1517 hade blivit vanliga i Tyskland. I stället började Luther reagera över att hans biktbarn trodde att de med hjälp av pengar skulle kunna köpa sig och sina släktingar fria från skärselden. Han kritiserade denna affärsverksamhet som påven initierat för att finansiera byggandet av Peterskyrkan, och snart ifrågasatte Luther både avlaten i sig och läran om skärselden (Grane, s. 68). Det var nu som en av historiens första ”jinglar”, reklamslogans, tillkom: ”När mynten i kistan klingar, sig själen ur skärselden svingar.”

Efter reformationen har den romerska kyrkan stramat upp de värsta avarterna av sin avlatspraxis, däremot är själva läran intakt. I dag uttrycks den på följande sätt:

Vad menas med avlat?

”Avlat innebär att det timliga straff som man ådragit sig genom synd som redan har utplånats blir efterskänkt inför Gud … kyrkan är återlösningens förmedlare, och hon fördelar och öser i enlighet med sin auktoritet ur den skatt av tillfyllestgörelse som Kristus och helgonen har samlat …”

”Avlaten /…/ kan ge partiell eller fullkomlig befrielse från det timliga straff som hänger ihop med synden.” Man kan använda sig av avlaten för levande människor eller avlidna. (Katolska kyrkans katekes, s. 409)

På motsvarande sätt hävdar man fortfarande läran om skärselden, ”denna slutliga rening av de utvalda”. Den är nödvändig för att vanliga kristna som dött i ”Guds nåd och vänskap men är ofullständigt renade” ska kunna ”uppnå den helighet som är nödvändig för att träda in i himmelens glädje” (s. 294).

Luther började med att kritisera avlatsbreven. Detta ledde till att han ifrågasatte läran om avlaten, likaså läran om skärselden. Eftersom denna handel var initierad av påven, blev nästa konsekvens ett ifrågasättande av påvens makt och auktoritet, och därmed är vi framme vid kärnan i Luthers teologi.

Teologiska grundprinciper

Luther hade ingen avsikt att bli en kyrkoreformator. Han trodde att han kritiserade ett missbruk som påven och kyrkoledningen inte var medvetna om. Men ju längre tiden gick, desto mer upptäckte han att det egentligen handlade om vad vi nu kallar för ett systemfel. Det liknar stickning: om man drar i en felstickad maska kan det visa sig att man repar upp en stor del av garnet.

Ett viktigt begrepp i Luthers teologi är Sola Scriptura. Det innebär att även om traditionen är viktig, kan kristna trosläror bara baseras på Skriften allena, inte som Rom hävdar på Skrift och tradition. Denna grundprincip genererar en rad teologiska konsekvenser.

I ett tidigt skede faller läran om skärselden. Den gällande katolska katekesen anför två bibelställen (1 Kor 3:15, 1 Petr 1:7); därmed ges dessa ställen en ganska diskutabel tolkning. Man hänvisar även till apokryferna, 2 Mack 12:46, en text av påven Gregorius den store (död 604) samt ett par sena kyrkomöten. De flesta protestanter (reformerta/calvinister, baptister, metodister, pingstvänner med flera) är ense med Luther om att avvisa denna lära.

På andra områden skiljer sig de reformatoriska kyrkorna åt. Luther bejakade dogmen om realpresensen, att Kristus är närvarande ”i, med och under” nattvardens bröd och vin och att nattvardsgästerna därmed verkligen får ta emot Kristi kropp och blod, något som den schweiziske reformatorn Zwingli, och många efter honom förnekat. Däremot förkastade Luther den romerska läran om mässoffer (att prästen på ett oblodigt sätt offrar Kristus på nytt i mässan) och transsubstantiationsläran (ett sätt att med hjälp av Aristoteles terminologi förklara hur undret i mässan går till); här följer de flesta protestanter Luthers linje.

På många områden bejakade Luther traditionell romersk-katolsk teologi och praxis, till exempel läran om barndopet. På andra områden, till exempel åkallande av helgon, var han oerhört kritisk. Det mesta går att hänföra till hans teologiska grundprinciper: Sola Scriptura, Sola fide (att människan blir rättfärdig genom tron allena – inte genom tro och gärningar) och Sola gratia (nåden allena). De religionsfilosofiska perspektiven ska dock inte glömmas bort. Romersk-katolsk teologin var och är indränkt av skolastiken med dess aristoteliska bakgrund, medan Luther som augustinermunk snarare var influerad av nominalismen och filosofen Occam. Detta har fått en rad konsekvenser, till exempel beträffande gudsbilden, vilket den indiske författaren Vishal Mangalwadi påpekat i sin fascinerande bok The Book that Made Your World.

Oväntade konsekvenser

Reformationen startade alltså 1517 på ett sätt som ingen kunnat förutse och fick flera oväntade konsekvenser.

Utifrån Luthers syn på Skriften var det naturligt att översätta Bibeln till diverse folkspråk och trycka biblar för att gemene man skulle kunna pröva om kyrkans förkunnelse stämde med Skriften. Kyrkoledningen i Rom valde inte bara att systematiskt förkasta reformatorernas kyrkokritik. Man fördömde även reformatorernas bibelspridning, och den engelske bibelöversättaren Tyndale lät man strypa och bränna i Bryssel 1536.

Beklagligt nog lyckades Västkyrkan inte hålla samman. Till stora delar var splittringen ett resultat av Roms agerande. Luther blev 1520 exkommunicerad (utestängd ur kyrkans gemenskap) och levde från 1521 som ”fredlös”, under dödshot. Dessutom var många reformatorer oense teologiskt, inte minst i sakramentsynen – vissa radikala grupper (”anabaptister”) förkastade barndopet, och synen på nattvarden splittrade reformationen i minst tre läger (lutheraner, zwinglianer, calvinister). När protestanterna i praktiken blev utestängda från konciliet i Trient (1545–63) och mötet fördömde reformatorernas teologi, blev effekten att Rom offrade kyrkans ”katolicitet”, det allmänkyrkliga draget. Tridentinums konfrontationslinje gjorde kyrkosplittringen permanent:

Det romersk-katolska dogmat fixerades och avgränsades från den evangeliska läran. I stället för läran om rättfärdiggörelse genom tro [Sola fide] drevs läran om rättfärdiggörelse genom tro och gärningar. Mot reformationsrörelsens frälsningsuppfattning [Sola gratia] fastslogs att frälsningen sker genom samverkan mellan Guds nåd och människans fria vilja. Det tridentinska dogmat i det för reformationen centrala problemet anknöt till semipelagianismen [att människan i frälsningsavseende ”samverkar” med Gud] och tog avstånd från Luther som i sin syn på nåden utgick från Augustinus (Tergel s. 362).

Reformatoriska misstag?

Gjorde reformatorerna inga misstag? Jo, förvisso.

Teologiska splittringar och hårda dispyter skapade sår som till dels fortfarande är oläkta, trots att snart 500 år har gått. Många hamnade i en rationalistisk trosförståelse, vilket på sikt banade väg för upplysningsfilosofi och rationalism. Och alla teologer kan inte ha tolkat Bibeln rätt. Enligt min mening handlar 1 Kor 3:11–15 om detta – inte om någon skärseld!

Många reformatoriska kyrkor, däribland lutheraner respektive anglikaner i England, lyckades inte lösa frågan om relationen kyrka–stat. Där har dagens utveckling visat att den syn på statsmakten som många drev på 1500-talet var naiv. Nu skördar vi frukten av detta!

Man kan även konstatera att många teologiska konfrontationer gick överstyr. Luther bland annat kunde förfalla till argument och ordval som är svåra att försvara.

En klassisk Lutherbiografi heter i svensk översättning Mannen som blev en epok, en träffande titel. Luther föddes i en traditionell tysk medeltida kultur. När han dog hade det moderna samhället tagit sin början, till icke ringa del genom hans insatser. Varför? Det handlar bland annat om att han genom sin bibelöversättning skapade det tyska språket (och indirekt många andra, däribland svenskan), han initierade den moderna psalmsången, han återförde den kristna synen på familj och sexualitet till dess judiska rötter genom att bryta med Augustinus sexualsyn, men framför allt: Luther var mannen som mer än någon annan gav Europa ”den bok som skapade din värld” – Bibeln.