Dina ögon såg mig när jag bara var ett foster. Alla mina dagar blev skrivna i din bok, formade innan någon av dem hade kommit.
Psaltaren 139:16

Världen idag

Livingstones ambition var att stoppa slavhandeln

Trots att David Livingstone delvis drevs av en önskan att skapa en brittisk koloni, var hans främsta ambition att avslöja slavhandeln och hugga av den vid roten.

Det starkaste vapnet för denna uppgift, trodde han, var en kristet inspirerad marknadsekonomi och civilisation. Han hoppades ersätta slavekonomin med en kapitalistisk ekonomi, där man köper och säljer varor i stället för människor.

Tro och Liv · Publicerad 07:00, 19 okt 2021

Med fyra teatraliska ord, ”Doktor Livingstone, förmodar jag?” – ord som journalisten Henry Morton Stanley övat in i förväg – blev David Livingstone odödlig. Stanley stannade hos Livingstone i fem månader och reste sedan tillbaka till England för att skriva sin bästsäljare, Hur jag fann Livingstone.

Under tiden försvann Living­stone igen – bokstavligt talat upp till halsen i ett träsk. Inom ett och ett halvt år dog han i en lerhydda, medan han låg på knä och bad vid sin bädd. Hela den civiliserade världen grät.

Han saluterades med 21 skott och fick en hjältes begravning bland helgonen i Westminster Abbey.

”Förd av trofasta händer över land och hav”, står det på hans gravsten. ”David Livingstone: missionär, resenär, filantrop. I trettio år spenderade han sitt liv med att outtröttligt evangelisera de infödda afrikanerna, att utforska de oupptäckta hemligheterna, och med att avskaffa slavhandeln.”

Han var som Moder Teresa, Neil Armstrong och Abraham Lincoln i en person. 

Vid 25 års ålder, efter en barndom som tillbringats med att arbeta 14 timmar per dag i ett bomullsspinneri, följt av lärande både i skola och på egen hand, fångades Livingstone av en vädjan angående medicinska missionärer till Kina. Under hans träningsperiod stängdes dock Kinas dörr till följd av Opiumkrigen.

Inom sex månader mötte han Robert Moffat, en veteranmissionär i södra Afrika, som förtrollade honom med historier om sin avlägsna missionsstation, som glödde i morgonsolen med ”röken från tusen byar där ingen missionär tidigare hade varit.”

Under tio år försökte Livingstone vara en konventionell missionär i södra Afrika. Han öppnade en rad stationer i ”de avlägsna regionerna”, där han slog sig ner för missionsstationsliv med skolundervisning och övervakning av trädgårdsarbetet. Efter fyra års ungkarlsliv gifte han sig med sin ”chefs” dotter, Mary Moffat.

Livingstone visade från början tecken på rastlöshet. Efter att hans enda konvertit bestämt sig för att återgå till månggifte, kände han sig mer än någonsin kallad att utforska Afrika.

Under sin första Afrikaperiod, genomförde Livingstone några av 1800-talets mest oerhörda – och farliga – expeditioner. Hans syfte var att öppna en ”missionsväg” – ”Guds riksväg” kallade han den också – 1 500 mil in i de inre delarna norrut för att ”bringa kristendom och civilisation” till onådda folk.

Under dessa tidiga resor var Livingstones mellanmänskliga egendomligheter redan uppenbara. Han hade en enastående oförmåga att inte komma överens med andra västerlänningar, medforskare, assistenter och (senare) sin bror Charles. Han kunde hysa agg i åratal.

Han hade temperament, var en bokläsande enstöring och känslomässigt stum, förutom när han exploderade i skotskt raseri. Han hade inget tålamod med de missionärer som var ”ömkligt småsinta” och hade absorberat ”den koloniala mentaliteten” gentemot de infödda. När Livingstone talade emot ras­intolerans försökte vita afrikaner driva ut honom, bränna hans station och stjäla hans djur.

Han hade också problem med Londons missionssällskap, som upplevde att hans utforskningar distraherade honom från missionsarbetet.

Under sin livsvandring hade dock Livingstone alltid sett sig själv främst som missionär, ”inte någon fyrkantig person med en Bibel under armen, [utan någon som] tjänar Kristus medan jag skjuter en buffel åt mina män eller gör en observation, [även om vissa] skulle anse det otillräckligt eller inte alls mission”.

Även om han frystes ut av de vita, älskade de infödda hans enkelhet, oslipade faderlighet och nyfikenhet. De trodde också att han skulle kunna beskydda dem eller förse dem med skjutvapen. Till skillnad från de flesta européer tilltalade Livingstone dem med respekt, som en skotsk godsägare till en afrikansk hövding.

Medan vissa upptäckare använde så många som 150 bärare när de reste, reste Livingstone med 30 eller färre.

Under en episk, treårig resa genom Afrika, från Atlanten till Indiska oceanen (enligt allmän mening som den första europén), introducerades Livingstone för den 2 574 kilometer långa Zambezifloden. Floden var även hem för Victoriafallen, Livingstones mest häpnadsväckande upptäckt. Sceneriet var ”så underbart”, skrev han senare, att det ”måste ha blickats på av änglar i sin flykt”.

Trots sin skönhet var Zambezi en flod av mänskligt lidande. Den sammanlänkade de portugisiska kolonierna Angola och Moçambique, huvudleverantörerna av slavar till Brasilien, som i sin tur sålde dem till Kuba och Förenta staterna. Även om Livingstone delvis drevs av en önskan att skapa en brittisk koloni var hans främsta ambition att avslöja slavhandeln och hugga av den vid roten.

Det starkaste vapnet för denna uppgift, trodde han, var kristen kommersiell civilisation. Han hoppades ersätta den ”ineffektiva” slavekonomin med en kapitalistisk ekonomi: att köpa och sälja varor i stället för människor.

Efter en kort, ärofylld hemkomst till England återvände Livingstone till Afrika, denna gång för att navigera drygt 1 600 kilometer uppför Zambezi i en ångbåt i mässing och mahogny för att etablera en missionsstation nära Victoriafallen.

Båten var toppmodern tekniskt sett, men visade sig vara för bräcklig för expeditionen. Den läckte förfärligt efter att upprepade gånger gått på grund på sandbankarna. Livingstone drev sina män bortom mänsklig uthållighet.

När de nådde ett drygt nio meter högt vattenfall viftade han med handen, som för att önska bort det, och sade: ”Det borde inte finnas där.”

Hans hustru, som just hade fött sitt sjätte barn, dog bredvid floden, 1862, som ett av flera liv som krävdes under resan.

Två år senare återkallade den brittiska regeringen – som inte hade något intresse av att ”tvinga ångbåtar uppför vattenfall” – Livingstone och hans missionssällskap.

Men ett år senare var han på väg till Afrika igen, och ledde denna gång en expedition sponsrad av The Royal Geographical Society (ung: Kungliga geografiska sällskapet) och förmögna vänner. ”Jag har inte gått med på att resa endast som geograf”, betonade han. Men, som levnadstecknaren Tim Jeal skrev: ”Det är svårt att bedöma om sökandet efter Nilens källa eller hans önskan att avslöja slavhandeln var hans främsta motiv.”

Nilens källa var den tidens stora geografiska gåta. Men viktigare för Livingstone var möjligheten att bevisa att Bibeln var sann genom att spåra judendomens och kristendomens afrikanska rötter.

I två år var han helt försvunnen, utan att lämna något brev eller någon som helst information. Han rapporterade senare att han hade varit så sjuk att han inte ens hade kunnat lyfta en penna – men han hade kunnat läsa igenom hela Bibeln fyra gånger.

Livingstones försvinnande fascinerade allmänheten lika mycket som försvinnandet av den amerikanska kvinnliga piloten Amelia Earhart, några generationer.

När den amerikanske journalisten Henry Stanley slutligen hittade Livingstone exploderade nyheten i England och Amerika. Tidningar tryckte specialutgåvor som ägnades åt det berömda mötet. I augusti 1872, med sviktande hälsa, skakade Livingstone hand med Stanley och begav sig ut på sin sista resa.

När Livingstone anlände till Afrika 1841 var det lika exotiskt som yttre rymden och kallades ”den mörka kontinenten” och ”den vite mannens kyrkogård”. Även om portugiserna, holländarna och engelsmännen trängde sig in i det inre, hade afrikanska kartor tomma, outforskade områden – utan vägar, utan länder, utan landmärken.

Livingstone hjälpte till att rita om kartorna och utforska det som nu är ett dussintal länder, inklusive Sydafrika, Rwanda, Angola och Kongo (tidigare Zaire).

Därtill uppmärksammade han västvärlden på det afrikanska slaveriets fortlöpande ondska, vilket ledde till att det så småningom förbjöds.

[Jag] tjänar Kristus när jag skjuter en buffel åt mina män eller gör en observation, [även om vissa] skulle anse det otillräckligt eller inte alls mission.

Vaccinpass kan införas vid mindre samlingar

Corona. Nu återinförs rekommendationer om avstånd och munskydd. Om smittläget förvärras kan regeringen ta... torsdag 9/12 07:00

Vi vet egentligen aldrig vad som ska hända i en bönestund.

I min ungdom hörde jag flera predikningar som hjälpte mig att förstå betydelsen av bön med... torsdag 9/12 00:00

Vad är planen för att vända Svenska kyrkans utveckling?

Ledare I veckan meddelade Antje Jackelén att hon går i pension hösten 2022. När hon lägger ner staven sker... torsdag 9/12 00:10

Den ”banala” antisemitismen är inte mindre allvarlig

Israelkommentar Den 21 november sköts en 26-årig israelisk man till döds av en palestinsk terrorist precis intill... torsdag 9/12 00:00

Rysk invasion rycker allt närmare

Ledare Närmare ett storskaligt krig än nu har vår världsdel inte varit sedan Berlinmurens och... torsdag 9/12 00:00

När traditioner och demokratiska värden kolliderar

Israelkrönika Vad gör man när tusenåriga traditioner kolliderar med moderna demokratiska värden? Frågan har varit... onsdag 8/12 00:00

Svenska Akademiens ordbok på väg mot graven

Språk. Sista delen Svenska Akademins ordbok (SAOB) väntas bli färdig under 2023. Därefter riskerar... torsdag 9/12 05:00
E-tidning
Världen idag är en obunden nyhets­tidning på kristen grund. Tidningen kommer ut tisdag–lördag. Fredags- och lördagsutgåvorna publiceras endast digitalt.
Senaste magasinen

Signe delar frimodigt sin tro på Youtube

Ung Videoblogg. Signe Jansson försökte till varje pris gömma undan sin kristna tro under sin skolgång. Men en enkel...
Senaste avsnitten:
Följ Världen idag i sociala medier