Låt dig inte besegras av det onda, utan besegra det onda med det goda.
Romarbrevet 12:21

Världen idag

Beth Hardiment representerar en gammaldags tjänanade kvinnotyp, den aggressiva feministens mardröm, vars kärlek det är lätt att trampa på. Foto: Pan vision

Kvinnliga underdogs tar plats i vårens filmer

Det har handlat mycket om flickor i nöd på filmduken de senaste månaderna. Jag tänker på de hårt drivna balettflickorna i The Black swan. Eller Svinalängorna, efter Susanna Alakoskis uppmärksammande roman, om en flickas uppväxt i en finsk familj i Ystad som har blivit film, genom Pernilla Augusts försorg. Jag ville helst inte se den, hur bra alla än menar att den är. Missbruksproblem och barn som far illa i svensk höghusmiljö på 70-talet – kan det liksom bli mer deppigt?

Tro och Liv · Publicerad 00:00, 7 mar 2011

Det kan det, visar det sig. Jag hade blivit nyfiken på den amerikanska regissören Debra Graniks film, Winter's bone, också den en filmatisering av en bok med samma namn. Winter's bone utspelar sig i så kallad "white trash"-miljö, alltså fattiga vita amerikaner, som bor långt ut i ingenstans i det skogiga och bergiga Montana i husvagnar eller sjabbiga stugor, och vem vet vad det är för brygder som kokar på bakgården? Där innebär grannsämja att säga "här har du en joint till hemvägen".

I denna miljö bor den sextonåriga Ree Dolly med sin i det närmaste katatoniska mamma och sina två småsyskon. Ree ägnar sig åt den svåra konsten överlevnad. När hon någon gång lyckas skjuta några ekorrar blir det köttstuvning till kvällsmat. Hon läser läxor med syskonen, lär dem hantera skjutvapen, tvättar och hugger ved. En tveksam idyll, men det fungerar hjälpligt. I en av filmens första scener har Ree följt sina småsyskon till skolan. Hon dröjer sig kvar, hälsar på någon bekant och kikar nyfiket in i några klassrum. Hon ser ungdomar, kanske något yngre än hon själv, försöka sköta om bebisdockor, lyfta dem rätt, byta blöja.

Ungdomarna ser generat på varandra; man förstår att det i denna miljö med tanke på deras socioekonomiska utsikter inte är osannolikt att de snart kommer att bli föräldrar själva. I gympasalen marscherar överviktiga unga flickor, utan uniform men med vapen. Man förstår att detta är de framtidsutsikter Ree har att välja på, det vill säga om hennes pappa som varit borta en längre tid kommer tillbaka och tar hand om mamman och syskonen.

En dag kommer polisen och berättar att pappan inte dykt upp till ett förhör. Om han inte återfinns så kommer kronofogden att ta huset, med tillhörande mark. Ree måste således hitta sin pappa och hon ger sig iväg. Denna Ree Dolly fattar sina beslut med beundransvärd fattning. Hon bara gör det hon ska. Det finns inget melodramatiskt över Graniks sätt att skildra händelseförloppet, ingen känslosamhet över huvud taget. Ree gör det hon måste, för det är hon van vid. Det är ett märkligt porträtt som man inte glömmer så lätt. Rees ansikte påminner, den slitna miljön till trots, om något madonnaporträtt av renässanskonstnären Botticelli, rent och oförstört, tidlöst.

Filmen är värd att se bara på grund av den värdighet som detta ansikte förmedlar. Det är annars en helt igenom ruskig historia. De grannar (som också är avlägsna släktingar, visar det sig) som Ree måste söka upp i jakten på sin pappa har alla sin egen dagordning, sina egna synder att dölja. Deras ansikten är, till skillnad från Rees, grova och misstänksamma. Deras blick en märklig blandning av loj beräkning, som visar att de inte bara producerar läskiga droger där på bakgården utan också själva är ihärdiga konsumenter av samma vara. Det är en värld utan barmhärtighet, utan nåd, ett slags nutida helvete.

***

Kontrasten till pastorala landskapet Dorset i England kunde väl knappast vara större. Där betar kor och getter, där pickar Buff Orpington-hönor. Och där, på den pittoreska gamla bondgården hos herr och fru Hardiment, söker diverse inbjudna författare inspiration till att skriva sina böcker. Herr Hardiment är själv framgångsrik deckarförfattare, självgod och pompös och översatt till mängder av skumma språk. Fru Hardiment, Beth, sköter om hönorna och getterna, bakar underbara kakor ständigt iklädd cashmeretröjor och Cath Kidston-förkläden. Hon är tjusig och omtänksam, men har för länge sedan förlorat sin makes uppmärksamhet. Han och de övriga männen i närheten blir alldeles till sig när Tamara Drewe i sina trånga shorts, och därtill en alldeles ny näsa, en dag klättrar över gärdsgården. Tamara växte upp på granngården och har nu, efter sin mors död, återvänt efter många år i London. Ingen vet riktigt varför.

Men alla ser att Tamara efter näsoperationen blivit en riktig snyggning. Intriger följer i rasande fart och det enda som inte händer är att någon överviktig aristokrat ramlar ner i gödselstacken. Tamara Drewe, av regissören Stephen Frears, har jämförts med den engelska biosuccén Fyra bröllop och en begravning (1994), och visst är den en duglig komedi med ett roligt manus. Men Tamara Drewe själv är inte särskilt intressant. Hon går mest omkring i sina snygga kläder och njuter av den sexuella makt hon skaffat sig, njuter av att inte längre vara ful. Beth Hardiment, däremot, den försmådda frun, imponerar. Inte för att hon bagatelliserar problemen med makens otrohet men för att hon personifierar ett gott moderskap. Hon sköter om gården, djuren och gästerna. Hon möter sin omgivning med en omsorg som inte kväver, inte kräver.

Hennes skönhet är, till skillnad från Tamara Drewes, inte on display, inte till för att imponera, den är inte resultatet av en skicklig plastikkirurgs arbete utan verkar komma inifrån hjärtat. Det är lätt att trampa på en sådan kärlek. Och därför är Beth Hardiment den aggressiva feministens mardröm. Hon representerar den gamla, tjänande kvinnotyp som alltid kommer att vara patriarkatets offer, det patriarkat som inte förmår uppskatta henne, inte ids göra det. Filmen idealiserar inte Beth. På slutet faller hon för en ger för henne. Kanske är det så det måste sluta, i en film gjord i en tid som präglas så mycket av den feminism som vet alltför väl vad män kan ställa till med. Men om man struntar i att dra de feministiska slutsatserna så förefaller det inte omöjligt att Beth, bara genom att vara den hon är, skulle kunna inspirera den här mannen att bli den man som Gud ämnat honom att vara, och därmed överge sin feghet och sina lögner.

Det goda moderskapet är något som vår tid behöver, fast vi inte alltid låtsas om det. Ree Dollys mamma orkade inte med sin svåra tillvaro utan drog sig tillbaka in i sin egen värld. Många mammor strävar efter att hantera verkligheten, men känner ofta att de försummar antingen sitt jobb eller sina barn. Många kvinnor, som till exempel Tamara Drewe, borde vara redo för moderskap, men tror att ett sådant ansvar skulle begränsa deras möjligheter att "förverkliga sig" och bli lyckliga. I stället väljer de att leva tonårsliv långt upp i trettioårsåldern. Det som gäller är survival of the fittest, och då vill det till att man har den rätta näsan och får plats i storlek 36. Kanske är den sortens tillvaro, på sitt sätt, lika grym som Ree Dollys.

Anna Sophia Bonde
kultur@varldenidag.se

Nya möjligheter för kyrkan i coronatider

Ledare En av många följder av coronaepidemin har med de lokala församlingarnas förutsättningar att fira... lördag 28/3 00:00

Blandade utmaningar i ett land vant vid att hantera kriser

Israelkommentar Coronapandemin. Coronaviruset påverkar Israel på djupet. Man har tagit i rejält för att stoppa smittspridning, men... torsdag 26/3 00:00

Daniel Alm: Vi ställer inte in, vi ställer om

Coronapandemin. Vi har några tunga månader framför oss. Det skriver pingstledaren Daniel Alm till samfundets... fredag 27/3 17:11

Kan man förlora sin frälsning?

Mot väggen När man en gång tagit emot Jesus blir man Guds barn och Jesus bor i vårt hjärta. Om man senare...

Bön under svåra tider

Bönekrönika Vi lever i omskakande tider just nu. Stora delar av hela jordens befolkning berörs direkt eller...

Vad är då Jesu poäng med att likna sig själv vid en sådan ”giftbehållare”?

Inför söndag Joh 3:11–21 Den mörka natten är en bra tid för förtroliga samtal. Ett av världens mest berömda...