I den nyligen utgivna memoarboken Från norr till söder beskriver Sahlberg i kronologisk ordning sin livsväg från ett enkelt hem i Jämtland fram till sista etappen, staden Marangu, vid foten av Kilimanjaro i norra Tanzania. Boken är en spännande och lättläst skildring av ett livsverk med många bottnar och förgreningar.

Carl-Erik var en mycket mångsidig person, med en kontaktyta som sträckte sig ända upp till kungahuset, riksdag och regering. Han hade också alltid tid över för de människor inte många andra såg, de som farit illa och blivit tilltufsade av livet.

För Carl-Erik var det självklart att behandla alla lika, inte fjäskande, inte heller nedlåtande, utan med respekt och värme.

Vid sin död var han fortfarande, vid 76 års ålder, mer aktiv än de flesta. Han och hans fru Overa ägnade sig, utöver sina uppdrag som präster, även åt undervisning och översättning och skrivande.

Mycket tid gavs åt den stiftelse de grundade, som hjälper föräldralösa barn långsiktigt genom att integrera dem i olika familjer. I dessa 25 hem får närmare 200 barn genom stiftelsens försorg, mat, skolgång, omsorg och kärlek varje dag.

Carl-Erik Sahlberg visade genom alla år en imponerande mångsidighet och arbetskapacitet, men protesterade livligt om någon kallade honom arbetsnarkoman. I memoarerna försäkrar han att hårt arbete var för honom något naturligt och meningsfullt och han tillägger att han aldrig känt sig utbränd eller deprimerad på grund av för tung arbetsbörda.

Det som gjort hans namn så aktat och välkänt i vida kretsar är hans insats som ledare för arbetet i S:ta Clara kyrka. Den kyrkan, mitt i Stockholms city, förde en tynande tillvaro och var nedläggningshotad, när Sahlberg började sin tjänst där 1989, för övrigt samma år som han gifte sig med Overa från Tanzania.

S:ta Clara kyrka kom att bli känd som ”Diakonikyrkan”. Sahlberg och diakonissan Inga Pagréus blev ett radarpar som jobbade tätt tillsammans. Det finns otaliga vittnesbörd från människor som välsignats och fått ett nytt liv, tack vare kontakten med S:ta Clara.

I Carl-Eriks älskvärda person förenades förnöjsamhet, ödmjukhet och en anspråkslös framtoning, med pondus, respekt, målmedvetenhet och akademisk briljans. Han var en sällsynt gudsman, ett föredöme och ett exempel för så många.

I boken beskriver han inte bara topparna i sin livsgärning, utan berättar också osminkat om sin enkla bakgrund, den frånvarande pappan och kampen för tillvaron. Han avslöjar också den personliga livskris som få har känt till, men som nästan kom att krossa honom.

Inför utgivningen av denna hans sista bok, har han följande förhoppning: ”Om den här boken kan få locka andra att gå samma trons väg som jag gått, så skulle jag vara mer än lycklig.”