Jesus sade än en gång till dem: ”Frid vare med er! Som Fadern har sänt mig sänder jag er.”
Johannesevangeliet 20:21

Världen idag

Ett nytt teologiskt landskap

Bibelsyn och teologi har varit centralt under det gångna året. Docent Anders Gerdmar reflekterar över skeenden inom svensk kristenhet och tar upp trender och idéer som har spelat en stor roll.

Tro och Liv · Publicerad 12:59, 30 dec 2013

Det teologiska året 2013. Del 2/2. I förra artikeln började jag beskriva den teologiska situationen i Sverige 2013 – en deformation. Vilka är då de teologiska trender eller idéer som har tagit över?
Polariseringen i svensk kristenhet har ökat. Skiljelinjen går inte mellan samfund utan mellan teologiska paradigm. I renodlad form hävdar den ena sidan klassisk kristen syn på Bibeln som Guds inspirerade ord, Jesus Kristus som sann Gud och sann människa, att hans försonande blodsoffer och uppståndelse är centrum, biblisk eskatologi samt de urkristna bekännelserna som normerande. Den andra ser sedan 1700-talet Bibeln som ett mänskligt dokument som återspeglar människors möte med Gud, Jesus mer som vishetslärare eller profet än som Kristus och offerlammet, och de fornkyrkliga bekännelserna som tidsbundna och icke självklart normerande. I samfund som byggt på försoningen som det centrala vill ledande teologer tolka om dess betydelse. Men ifrågasättandet av försoningen som syndoffer och av Jesu anspråk att vara enda vägen till Fadern går också tillbaka till en uppluckring av bibeltron; Nya testamentet är tydligt om båda dessa saker. I diskussionen om försoningen ser man Bibelns undervisning om försoningen som tidsbundna bilder, och släpper den tydligt bibliska grunden, att Jesus dog som ett syndoffer för oss. Det betyder inte att de som företräder en annan syn är onda eller inte vill kyrkan väl. Men att man har olika syn på hur patienten ska botas.

Bibeln är under attack. Bibelns och bibliska utsagors historicitet har stått i centrum i debatten. Bibelsynsdebatten handlade om olika bibelböckers historicitet och historiciteten är central även när det gäller debatten om jungfrufödelsen och uppståndelsen. Kan vi lita på de apostoliska skrifterna? Historien visar att ”det börjar med en knappnål och slutar med en silverskål” när Bibeln ifrågasätts. Enligt KG Hammar (Kyrkans Tidning  28 november, 2013) handlar ”tron inte om att hålla vissa drag i berättelserna eller bekännelserna för ’historiskt sanna’”.
Postmodern tolkning flyttar ”sanningen” från det historiska skeendet, till exempel i jungfrufödelsen eller uppståndelsen, till vad tolkaren upplever som sant. I postmodern teologi är allt ”språk”, tolkning, och vad texten betyder ”för mig”. Nytestamentliga sanningar om Jesus Kristus blir då tidsbundna språkliga konstruktioner som är beroende av de urkristna författarnas referensramar och de tankemodeller som stod till buds.
Antje Jackelén hänvisar ofta till att det redan i tidig teologi fanns en tolkningsfrihet och använder detta till att säga att jungfrufödelsen är uttryckt med mytologiskt språk som anknyter till antika gudasonsmyter och inte behöver tas bokstavligt. Men att kyrkofäder och senare teologer såg ytterligare djup i Skriften än den bokstavliga betydelsen betydde inte att man skulle komma på tanken att ifrågasätta att Jesus är fysiskt avlad av den helige Ande.

Man kan alltså röra sig med Bibelns och bekännelsernas språk – och till och med stämma in i dem – så länge det är metaforiskt, bildligt menat, men tror därmed inte nödvändigtvis att utsagorna är historiskt sanna. För Hammar är det i sin ordning att använda detta metaforiska språk så länge man inte hävdar att metaforerna beskriver historiska sanningar. Jackelén talar till exempel om att Lukas och Matteus ”använder sig av motivet jungfrufödelse … exakt hur Gud gått till väga vet vi inte” (SvD 24 oktober, 2013, min kursivering). Hon säger: ”Jag bekänner gärna min tro med den apostoliska och nicenska trosbekännelsens ord” (KyT 10 oktober, 2013). Det är svårt att veta vad ärkebiskop­arna egentligen tror om Marias jungfrudom. När bekännelserna en gång formulerades betecknade varje stavelse ett verkligt historiskt förhållande. Nu kan man ”stämma in” – men ser man det bara som poesi eller bildspråk?

Religiös pluralism gäller i stället för Jesus som enda vägen till Gud. Det bibliska vittnesbördet är tydligt: Jesus är den enda vägen till Fadern (Joh 14:6). Jackelén hävdade i utfrågningen inför ärkebiskopsvalet att muslimer, judar och kristna ber till samma gud. I dag är det nästan inte rumsrent att tala om Jesus som enda vägen till Gud. Att detta tänkande blir etablerat på ärkebiskopsstolen genom både Hammar och Jackelén är dock nytt. Men ingen kristen kyrka kan predika att det finns fler vägar än Jesus Kristus till frälsning och samtidigt fortsätta vara kyrka, eftersom den bekännelsen till Kristus är dess viktigaste dna. Det senaste året har visat att det faktiskt är minst lika viktigt att hävda det fornkyrkliga dogmat i dag som då det formulerades. Dessa ord, vägda på guldvåg för att försvara hjärtat i kristen tro, ska inte föraktas utan förkunnas.
Moralisk moras råder i kyrka och delvis i frikyrka och hör samman med dogmatisk dito. För frågor om äktenskap och sexualitet är i Bibeln inga underlivsfrågor utan faktiskt livsfrågor – existentiella och centrala frågor. När ledningen i kristenheten inte tydligt visar den bibliska och klassiskt kristna vägen i dessa frågor, får inte ledare och kyrkfolk den vägledning de behöver. Resultatet blir moralisk moras i kyrkans centrum – och tragedier för familjer och individer.

Denna reformation som liberala krafter vill se mot en mer odogmatisk och liberal kristendom är utifrån Bibeln och bekännelsetro en mer långtgående deformation än vi hittills sett i svensk kristen historia. Detta eftersom den berör större delar av kristenheten och eftersom dess företrädare i dag befinner sig på maktpositioner.
Är då hoppet ute? Inte alls. För samtidigt med deformationen förenas kristna från alla schatteringar kring det mest fundamentala och kring det som kan betyda verklig reformation: bekännelsen till Jesus som Kristus och Herre, fasthållandet vid kyrkans tro och bönen om den helige Andes utgjutande. Nya, oväntade allianser ser dagens ljus. Dödsrikets portar kan aldrig bli Kristi kyrka övermäktiga!

Anders Gerdmar är docent i Nya
testamentets exegetik vid Uppsala universitet och rektor för Livets Ords Teologiska Seminarium.

Läs del 1. Deformation och reformation: det teologiska året 2013

Kristna oroliga att förlora sin frihet efter beslut i kongressen

USA. En kristen konditor eller florist kan tvingas sälja arrangemang för samkönade bröllop och en... onsdag 3/3 13:00

Dags för ett 12-stegsprogram för avgiftning av digitalt beroende

Ledare Varningar för den digitala livsstilens konsekvenser duggar allt tätare. Det höga tempot och den... onsdag 3/3 00:10

Unga judar i Malmö: Vi angrips i skolan

Rapport. I princip alla de 14 judiska barn och ungdomar som intervjuades för en ny rapport om antisemitism i... onsdag 3/3 09:00
E-tidning
Senaste magasinen
Podcasts
Följ Världen idag i sociala medier